Bland det finaste jag vet är rynkor kring ögonen. Jag vet att människor gör mindre operationer för att släta ut dessa. När började man göra det? Borde det inte vara superinne att ha rynkor i vår tids samhälle där man vill avslöja så absolut mycket man kan om sig själv (på diskretaste sätt), där stress är ett givet ord i vardagen och den som upplevt mest på dödsbädden vinner. Är inte rynkor kring ögonen det ultimata då?
När jag ser en människa med djupa kråkfötter kring ögonen blir jag alltid nyfiken på vad den människan upplevt. Sorg? Död? Sol? Vind? Skratt? Vad är det för stunder som fått den tunna huden att skrynkla sig?
Igår vann jag i TP (nästan). Den mest spännande frågan löd:
På vilken sida sover alltid grisar?
Svaret var: Höger
Förfärad över att min egen sovposition är grislik har jag inatt tvingat mig själv att ligga på mage alternativt vänster sida.
Idag har jag dock googlat sovande grisar och kommit fram till att de allra flesta sover just på höger sida:
MEN jag har även funnit denna mystiska bild:
Man ser ju inte riktigt som den sover, men visst tusan ligger den på vänster sida!
Nöjd med min undersökning, där jag bevisat att jag inte sover som en gris, ska jag nu kontakta TP-tillverkaren och påpeka att det är fel på deras frågekort. Fel, fel, fel.
Jag önskar jag hade världens grej att berätta. Grejen som gjort att jag inte gjort ett ljud från mig på en månad. Att jag hade varit på safari i Eritrea, äntligen examinerats eller fått barn. Men icke.
Jag har inte heller lärt mig att fota snygga kort med min kamera som jag kan visa här på bloggen. Mina muffins är fortfarande osmakligt torra och mina tankar om livet har fortfarande inte rört sig ett skvatt framåt.
Denna månad som gått har spenderats som alla andra månader dessförinnan - med navelpillning, prestationsångest samt gossip girl.
Den gångna månaden har jag lärt mig att även ecco-skor kan ge skavsår, hur man omformaterar en hårddisk samt att det finns tärnad potatis på burk.
Den kommande månaden kommer dock bli asspännande. Jag känner det på mig. Ojojoj, vad spännande det ska bli. Tentor i metod & statistik ska göras, PM ska lämnas in och fönster ska putsas; så håll i er kära läsare, för nu blir det åka av!
För någon månad sedan började det som en liten förkylning som man normalt vilar ut. Men jag hade ingen möjlighet att vila, så förkylningen fick följa med på bröllop, teaterföreställningar, tentor och festande nätter. Det tycker inte förkylningar om. Så jag blev sjuk.
Efter en teaterföreställning, där jag spelat en narcissistisk kvinna, och sedan festat till morgonen hamnar jag på akuten. Jag är så trött, så sjuk och så lipig att jag bara ligger där i sängen utan att säga något.
- Vi ska ta lite blod av dig nu Jonna, säger en sjuksyster
- Mmm, luddar jag fram
Så hör jag dem prata i bakgrunden:
- Hon har smink, säger Ssk Nr1
-Jaha?, säger Ssk Nr2
- Jag skojar inte. Titta. Hennes armar är indränkta i en massa brunkräm, vi måste tvätta henne, säger Ssk Nr 1
- Vad sa du att de var?, säger Ssk Nr 2
- Brunkräm. Hon har smetat in sina armar i tjock brunkräm, vi måste försöka sprita av henne, svarar Ssk Nr1
Och så fortsätter samtalet. Kring hur mycket de måste sprita och bada mig. Om den galna kvinnan som har brunkräm på armarna. Och jag bara ligger där. Funderar på om det är nu jag borde säga att jag spelar teater på kvällarna och inte kunnat ta bort mitt smink efter det? Men nej, jag ligger där. Tyst.
- Du har tejp på ryggen? Säger Ssk Nr 1
- Ja, klämmer jag fram
-…Ok, men…ok.. säger Ssk Nr 1
Funderar på om det är nu jag ska säga att jag stod på scenen för några timmar sen? Det kanske skulle vara vettigt? Men nej. Jag ligger där. Tyst.
- Vi ska flytta dig till en annan säng nu, säger Ssk Nr 2
Så flyttar de mig till en annan säng och när jag glimtar på de vita lakanen som jag legat i så är de inte vita längre. De är bajsbruna av allt smink jag haft på ryggen. Sjuksköterskorna tittar på sängen och tittar på mig och tittar på sängen igen. Jag funderar en snabbis på om det är nu jag borde säga att jag inte sminkar ryggen till vardags? Men de frågar ju inte heller. Så jag är tyst.
-Vi ska röntga dig nu, säger Ssk Nr 3.
-……., svara jag
- Du kommer få vätska genom blodet så att det känns som att du kissar på dig, säger hon
-….., säger jag
-Så kommer du höra röster…
-VA!? Kommer jag höra RÖSTER!?, ropar jag ut
-Ja….det är vi som pratar i mikrofon från rummet bredvid…, säger hon, klurandes över min lilla reaktion på kisset och skitstarka reaktion på rösterna. Jag börjar funderar på att berätta att jag jobbar med paranoia och schizofreni, men nej. Jag är tyst.
-Vi ska göra EKG på dig nu, säger Ssk Nr 4.
-Ok, lipar jag fram
-Du får ta av dig på överkroppen då, säger Ssk Nr 4
Så jag gör det. Och sjuksköterskan tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. På mina enormt bemålade bröst. Klyftan är svart. Brösten är skuggade med vitt. Brunkrämen drar ner bröstvårtorna ytterligare någon decimeter. Och vi är bara tysta. Han tittar på mig, den tungt sminkade kvinnan framför honom med konstgjorda lockar som spretar överallt på huvudet, med äckligt långa rödmålade naglar och brunkräm från topp till tå, som sitter där och lipar och tror att hon ska börja höra röster under röntgen. Och jag tittar på honom. Funderandes på om det är nu jag borde säga något om mina teaterkonster och min psykologiska bubbla. Men nej. Jag håller käften.
Så tänker jag på alla störda berättelser jag fått höra av mina läkarvänner. Mannen som kom in med en morot i anus. Kvinnan som trodde hon skulle dö för att hon hade för spänd Bh. Barnet som kom till akuten för att en fluga snuddat hans öga…
Så tänker jag att jag kanske var ganska normal ändå? För en läkare i alla fall. Men såhär, någon vecka efteråt skulle jag vara beredd att lägga några hundringar på att få vara en mygga på väggen under deras fikapaus och höra vad de egentligen sa om kvinnan doppad i brunkräm med konstgjorda bröst.
Påsken har varit…sängliggande. Jag har ändå underhållit mig själv kan jag tycka. Med diverse saker man kan lära sig i sängen som jag inte haft kontroll över innan. Nu har jag det, och delar gärna med mig:
När jag var liten förstod jag aldrig varför pojkar och flickor skulle bo på olika håll när man var på läger; dvs sova i separata sovsalar eller hus. Senare förstod jag att i ett heterosexuellt samhälle där nakenhet inte är något normalt, utan sexuellt upphetsande, måste kvinnor och män dela på sig för att inte börja ligga med varandra hej vilt. Men jag har fortfarande inte fattat poängen att man delar på barn? Det är väldigt få barn som blir ligga-sugna av att sova bredvid någon av motsatt kön.
Nu när det homosexuella perspektivet får allt mer plats i samhället funderar jag på om alla måste få privatrum på övernattningsläger? För helt plötsligt kan ju alla börja ligga med alla.
Jag har även funderat på toaletter. Varför måste man ha könsbundna toaletter? Detta är mycket enkelt att förstå efter ett tag. Män tror fortfarande att det är coolt med stå-kissning, vilket resulterar i kiss-skvättar på toastol, golv och ibland har jag även noterat kiss på väggar. Därför är jag glad över denna delning. Men delningen i sovsalar, det måste väl endast vara för att göra skillnad på pojkar och flickor?
* Att behöva en 10:a eller 5:a för att kunna låsa ett omklädningsskåp är bland det töntigaste jag vet. Man kommer ju inte springa iväg med skåpet som man kan göra med en kundvagn. Så varför ska man behöva ha mynt till detta? Vad är värdet?
* Bland mina topp 5 “i pinsammaste laget” hamnar att välta med cykeln på en isfläck - glida in i de passerande fotgängarna runtomkring och välta dem med.
* Drottning Silvia säger att hon lärt sig vinka genom att tänka på att hon skruvar i en glödlampa. Detta gör hon förbannat snyggt. Hur mycket jag än tränar får jag inte ens till en gnutta av den glamourisitet hon utstrålar genom sitt lampvridande.
* Om jag springer i 13.4 km/h på ett löpband svimmar jag på det efter 44 minuter och 2 sekunder.
Ibland är huvudet så overload att nacken skulle behöva kryckor för att orka hålla upp skallen. Då brukar jag fastna framför youtube. Oftast ser jag skrattande bebisar om och om och om igen. Efter en stund klarar huvudet att hålla upp sig själv och munnen börjar le lite igen. Tack Gud för bebisar.
När kan man anse en tradition vara tillräckligt trist för att bryta den? För i år är Oscarsgalan tråååkig!
Så jag sitter här och funderar på om man skulle ta och stänga av Tv:n för att få tillgång till lite skönhetssömn? Men det är något som tar emot. Traditionen. Har man klarat sig genom uttjatat julbord på uttjatat julbord, lååångt bröllopstal på lååångt bröllopstal, ovitsiga bordsvisor på ovitsiga bordsvisor så borde man ju kunna klara lite tråkig Osckarsgala. Det är ju ändå tradition. Eller?
För fyra år sedan började jag avbeställa telefonkatalogen. Man kunde gå in på en sida och säga att man inte ville ha den. Jag hade aldrig fått den men tyckte ändå att det var smart att ta det säkra före det osäkra, dvs vara miljövänlig och se till att den inte låg på dörrmattan en vacker dag.
Jag har nu fått telefonkatalogen i fyra år. Varenda förbannade år sedan avbeställningen har telefonkatalogen dumpit ned i min brevlåda. Jag har satt upp en lapp på min dörr: “EJ TELEFONKATALOGEN, TACK”, men den fortsätter att komma. Jag har varit inne på “avbeställningssidan” igen och verkligen kontrollerat att jag avbeställt den, men den dyker upp år efter år. Jag kontrollerar med andra om de fått telefonkatalogen, men det har dom oftast inte; för dom har ju avbeställt.
Om jag inte hade avbeställt den från början hade jag inte brytt mig ett skvatt. Nu retar det skiten ur mig.
Helgen har varit så bra! För både mig och min sambo.
Jag har firat namnsdag och haft kalas för det. Fira vad som firas kan! Jag bakade rabarbertårta och citronmuffins, vi drack slånbärssaft och jag fick en bok, vi pratade bröllop och känslor i 4 timmar.
Riktigt mysigt!
Sen kom min sambo hem. Ännu nöjdare med sin helg. Han hade nämligen vunnit över sina vänner i att kunna göra så många pullups som möjligt.
Så sitter vi där. Skitnöjda. Fast ändå på olika sätt på något sätt.
Finns det något jag hatar nu så är det vitt. Vitt, vitt, vitt. Vart man än vänder sig så är det vitt. Förutom när det inte snöat under en dag och alla miljontals hundar pinkat ner sina revir. Då är det gult. Fast ändå vitt därunder.
Nu har jag investerat i färg. Jonna goes spring.
Färgglada gardiner.
Välfyllda fat på prickig duk.
Dyra blommor men ack vilken färgklick.
Mina väninnor kommer in i rummet och säger på en hundradels sekund: “så vårigt!”
Min sambo kommer in i rummet och säger: “vill du också ha en frukt?“
Det är skillnad på flickor och pojkars intressen. Jag fortsätter att förundras över det.
Jag tycker feminism är bra. Jag ser upp till kvinnor som säger ifrån. Jag gillar kvinnor som har hår under armarna, som slår sig in i politiken, som uppmärksammar att de inte behandlas likvärdigt med männen på sin arbetsplats och vägrar städa mer än sin man.
Men vi är olika. Det kan jag inte komma ifrån. Vi är faktiskt det. Generellt Olika.
Idag kommer jag att le hela dagen. Le så att näsborrarna fladdrar och snorkråkorna tittar ut. En liten stund var jag dessutom tårögd.
Allt detta för att jag lyckats köpa detta tårtfat för en snuskigt låg summa på blocket:
Min sambo ha inte fukt i ögonen. Han springer inte smågurglandes runt i lägenheten och surfar på rosa små moln. Han ligger på soffan och drömmer om sitt USB-minne med 16 GB.
Så är den här igen! Den uppstoppade renen som gör att jag skriker av fasa varje gång jag går in på Willys.
Jag glömmer alltid att den är där, så jag hinner alltid komma för nära innan jag upptäcker dess glasartade blick. En gång har jag krockat med dess mule och höll på att välta kadavret.
Nu handlar jag på Coop istället. Ju fler döda renar desto mindre polarkaka för min del .Jag undrar om polarkakorna ökar i försäljning över lag?
Ser bilden framför mig när de sätter mig uppstoppad på en hög tamponger. Och undrar även här om försäljningen skulle öka?
Nu är det slut på det. Det är inte relevant längre. Meningen “JÖSSES, vad med vuxenpoäng!” är varken kul eller fyndig längre. För jag ÄR vuxen. Detta kan exempelvis bevisas med att jag använder ordet “jösses”.
Vuxna har väl mer eller mindre poäng i den “jag-älskar-att-hata-att-bli-vuxen-ligan“, men vuxen, det är man när man närmar sig 30, snart är färdigutbildad, planerar framtid, frågar sig seriöst om man vill ha barn, ser att elitidrottare är yngre än en själv, sköter sin egen ekonomi och kan se båda sändningarna av Rapport.
Punkten för allt detta “vuxenpoängräknande” kom idag, då jag på eget bevåg inhandlade engelsk konfekt. Detta slår allt, inklusive syrliga karameller.
Jag har idag klivit in i en ny helaccepterad era. Och jag älskar det.
Jag gillar alla hjärtans dag. Tycker det är tråkigt att så många blir ångestfyllda och tycker att dagen endast borde firas med människor man vill ligga med, inte andra som man älskar.
Jag gillar denna dag. Vill man fläska på lite extra för någon man tycker om kan man passa på att göra det idag. Om man inte vill det så skiter man i det.
Jag fläskar.
Paket:
Det är en pulka. För en eftermiddag i pulkabacken. Sjukt roligt.
Innan dess är det bra att värma upp med nybakade semlor:
Måste säga det igen; Jag gillar det! Det är så sällan man tar sig tid. Detta är en utsatt dag för att ge lite extra tid. Så vill jag tolka det i alla fall, och det är fint tycker jag.
