För fyra år sedan började jag avbeställa telefonkatalogen. Man kunde gå in på en sida och säga att man inte ville ha den. Jag hade aldrig fått den men tyckte ändå att det var smart att ta det säkra före det osäkra, dvs vara miljövänlig och se till att den inte låg på dörrmattan en vacker dag.

Jag har nu fått telefonkatalogen i fyra år. Varenda förbannade år sedan avbeställningen har telefonkatalogen dumpit ned i min brevlåda. Jag har satt upp en lapp på min dörr: “EJ TELEFONKATALOGEN, TACK”, men den fortsätter att komma. Jag har varit inne på “avbeställningssidan” igen och verkligen kontrollerat att jag avbeställt den, men den dyker upp år efter år. Jag kontrollerar med andra om de fått telefonkatalogen, men det har dom oftast inte; för dom har ju avbeställt.

Om jag inte hade avbeställt den från början hade jag inte brytt mig ett skvatt. Nu retar det skiten ur mig.

Jag fattar inte att alla ska behöva vara så stressade. Att vara stressad är ju så grymt inne nu. Om man beter sig dåligt, misslyckas eller kommer försent till något är det bara att skylla på stress.

Jag tycker stress är fult. Jag tycker stress visar att man misslyckas. Jag tycker stress visar att man är dålig på planering, dålig på att ta vara på sitt liv och dålig på att uppskatta.

För tid är inget man får, det är något man tar sig. Och val i livet gör tar man själv, inte någon annan.

Jag har tänkt att jag inte stressar. Tänkt att jag gett ett lugnt intryck och gett mig tid till alla som frågat efter det. Så har jag minskat lite på sömnen. Så har jag börjat köpa färdigmat. Så har jag börjat ta lite koffein/vitamin/smärt/mot sura uppstötningar - tabletter till frukost.

Som en anka är jag: lugn på ytan men paddlar utav bara helvete därunder.

Och det är ju inte alls så mycket bättre än att stressa öppet?

Så varför kan jag inte lugna ner mitt tempo?  Varför kan inte människor överlag bara lugna ner sig!? Varför gör vi såhär mot oss själva? För jag är definitivt inte ensam.

Det klurar jag på idag.

Får jag lov att presentera; Världens tråkigaste mat

Den här maten har jag ätit någon gång i veckan sedan jag började göra den i 16-års åldern. I över ett decennium har jag skalat morötter och palsternackor för att sedan skära dem i små bitar. Maten är god men så förbannat tråkig att göra att min kreativitet stelnat likt ett skrumpet anus.

Jag är emot halvfabrikat men om någon skulle erbjuda mig färdigskurna rotfruktsbitar skulle jag troligtvis bli deras mest lojala kund.

Så kom jag äntligen till Örebromässan där man radar upp sig i ett megastort rum med massor av sprutor, sjukhusklädda, militärklädda, informationslappar och skrikande barn. Allt är lite småkusligt när man tänker efter för vem av oss vet egentligen vad svininfluensan är (än mindre avd den heter på riktigt) och va vaccinet egentligen innehåller.? Men likt alla andra grupper som älskar att följa ledare, anser att det media fokuserar på är absolut viktigt och sant, gör som mobben vill samt känner oro för sjukdomar och död, så står vi nu här för att få en spruta med Oklart innehåll instuckna i oss.

Det är småkusligt, men också väldigt komiskt. Precis när jag kommer in i det lilla sprutstickarbåset inser jag att detta är något att berätta för barnbarnen! Den dagen, 2009, då Farmor vaccinerades i en stor hangarhall i ett masshysteriskt Sverige ihop med miljontals andra individer som även de fruktade det ökända viruset svininfluensan!

Därför börjar jag leta efter min mobilkamera. Så att jag har bevis att visa mina barnbarn. Jag måste ta ett kort då sprutan sticks in i min arm!

- Jonna, säger hon som ska sätta spruta i mig

-Vänta lite, säger jag, letandes efter min mobilkamera

Sprutstickerskan som uppenbarligen inte fått ned sin stress från förra veckans hysteri, höjer rösten

-JONNA!

-Ja,ja…stressar jag och gluttar på de som står bakom mig i kön (vilket är ca 5 personer), som jag anser kan vänta för mina barnbarns skull.

- SÄTT DIG HÄR JONNA!, ropar sprutstickerskan

-Okej då, muttar jag

- Kerstin heter jag, säger hon när jag tillsist sätter mig utan min kamera

-Jonna heter jag, svarar jag trotsigt

-Ja det hoppas jag verkligen, trotsar hon tillbaka

-Ska du ta den eller?, säger jag nu sjuuuukt trotsigt

-Den sitter redan i din arm…svarar hon leendes över att ha vunnit trotsighetsslaget

Och så gick det till. Denna Odramatiska dag då jag fick uppleva världshistoria. Vilket jag definitivt inte kommer att berätta för mina barnbarn.

Minns ni mitt senaste inköp?

En kommentar på hur man sköter dessa var:

“När knoppen väl kommit upp ordentligt ska du knappt vattna mer, då blir blomsjälken skitlång och går lätt av. Så hellre för torrt än blött, blomman har allt den behöver i löken : )”

Mm. Det var fint förklarat. Men nu då?

Vad tycker ni? Själv börjar jag känna att min lillplutta inte riktigt vill växa “upp” och ta den väg jag tänkt ut åt henne….

För 50 år sen fanns det skrubbtanter på allmänna bad. Jag SAKNAR dessa skrubbare!

Skrubbtanterna såg till att man duschade naken innan man satte på sig badkläderna innan man slängde sig i badet. I själva skrubben försvann armsvett, huvudmjäll, hårfett, äckelodör, bajspluttar mellan skinkorna, könshår och annat äckel man inte ville simma runt i.

NU, i MODERN tid, finns inte dessa skrubbtanter kvar. Bara en dold liten lapp med att man ska duscha innan man sätter på sig badkläder. Det är det ingen som gör! Dessutom är tanterna mystiskt torra i sina hår då de slänger sig i bassängen.

Jag blir så irriterad att jag jag inte vet vad jag ska göra av mig själv! Som hämd på dessa människor, som inte tvättar av sig sin skit utan låter andra bada i den, crawlade jag under hela min simsession. Crawl är det värsta man kan göra i en folktät simmarmassa. Jag plaskade extra med armarna då någon med torrt hår simmade förbi mig.

För visst är det förbannat äckligt!? Att simma runt i andras nagelband, öronvax och rövskägg? Detta bara för att det är bekvämt att sätta på sig sina simkkläder direkt man vaknat och sedan ha dem under kläderna på väg till badet. Eller viljan att ha torrt hår i början av simningen för att få upp värmen.

Jag skulle bli en PERFEKT skrubbtant! Om jag bara fick…

Min trottar utanför mig är lagad 37 gånger på 250 meter. TRETTIOSJU!!!

Alla små lagningar har olika form och färg. Kan det vara så att ny asfalt är megasvart för att sedan blekna med tiden? Är det därför trottoarer skimrar i alla olika svart/gråa nyanser man inte ens klarar att fantisera om? Eller är det någon ny teknik som gäller precis varje gång man ska laga ett hål-och i och med detta, ny färg?

Fult är det i alla fall. Lite som Östtysklands gator. Man märker det inte förrän man fastnar med sin rullväska i alla lagningar, eller med en rullstol, eller med en rullator, eller bara börjar irritera sig på det helt enkelt.Och sen går det inte att släppa.

Funderar på hur många lagningar en trottoar måste ha innan de jämnar ut skiten och gör det snyggt och jämnt? Om det skulle vara 38 lagningar på 250 meter lovar jag att undersöka vad min lilla slagborr går för i natt.

Jag har köpt en blomma:

På lappen som medföljer blomman står: Vattna måttligt i nacken.

Jahapp….

Hur sov ni i natt? Själv sov jag Oroligt då tanken kring min lilla blommas kropp inte kunde släppa mig. Tänk om det är hennes hals som nu är fuktig? Eller att hon fick vattnet på magen? Tänk om min blomma bestämmer sig för att ta livet av sig för att jag alltid råkar vattna henne i ögonen. Vem vet?

Sen somnade jag.

Sen vaknade jag. Vad fan är måttligt egentligen?! 1 msk? 1 dl? Det är som att “ta kryddor efter behov”. Skiter sig alltid. Bestämmer mig för att doppa blomman i vatten så hon kan dra till sig så mycket som hon själv tycker är måttligt. Förhoppningsvis drar hon till sig vattnet med nacken.

Somnade.

Vaknade. När ska man nu vattna blomman igen för att den lilla knoppen ska bli en skitfin blomma, som inte är så lång så att den bryts, framåt 2a advent?!

Min blomma kommer dö. Jag vet det nu. Kommer få köpa en av hennes syskon från blomsteraffären framåt jul. Som fått proffsvattning. Måttligt. I nacken.

Jag har startat syjunta. Sånt är ju inne nu. Kreativitet. Pysslighet. Hederligt Handarbete.

Det är sjukt tråkigt med syjunta. Man måste nämligen sy. Eller sticka. Eller virka. Eller brodera.

Jag har startat syjuntan för att lära mig att sticka jordgubbar. Då massor av bebisar ploppas ut ur väninnor till mig känner jag att det vore bra med små mössor till de små liven. Därför startade jag en syjunta. För att få till detta:

Denna har min syjunta-lärarinna stickat till en av mina väninne-utplopp. Jag får nämligen inte sticka dessa än. Min syjunta-lärarinna hävdar nämligen att jag måste LÄRA mig sticka innan jag stickar jordgubbar. Därför stickar jag detta:

Ser ni vad det är? Inte jag heller. Men inte det minsta likt en jordgubbe i alla fall.

Mitt syjuntadeltagande går alltså för tillfället ut på att sticka..blått, sucka tungt samt tycka synd om mig själv för att jag startat en syjunta där jag inte lär mig jordgubbestickning på direkten.

I våras beställde jag en biljett över nätet till min lillebror. Då jag fyllt alla biljettuppgifter på företagets hemsida kom det fram en liten ruta: “Funktionshinder“. I funktionshinder-rutan fick man skriva fritext. Jag skrev: Lite utvecklingsstörd. TALA TYDLIGT OCH LÅNGSAMT TILL RESENÄREN.

En månad senare beställer min lillebror en tidningsprenumeration till mig. Jag väntade och väntade på tidningen som aldrig tycks dyka upp. Tillsist ringer jag företaget:

- Hej, Jonna heter jag, med prenumerationsnummer 9787328784. Jag undrar vad ni gjort av min tidning egentligen?

- Mm, ska kolla här, svarar kundservice. Efter lite knapprande på datorn fortsätter hon: Det ser ut som att vi skickat tidningarna till dig under 2 månader?

- Nej det har ni inte! Jag har minsan inte fått några!, säger jag lite snorkigt.

- Ok…men om vi kollar dina uppgifter då. Jonne Baby Barnadotté, är ditt namn?

-……..???……….ja……..,harklar jag

-Va?, säger hon

-Mm, viskar jag

-Det stämmer?, frågar hon

-Japp…just det, precis.Jonne Baby Bernadotté… Men kanske behöver ni en C/o adress eventuellt, kanske, faktiskt…

- Det tror jag också vi behöver, säger hon skarpt.

Och här kan man börja fundera. Fundera på VARFÖR jag inte garvade lite och sade att mitt riktiga namn inte var Baby Bernadotté? VARFÖR jag prompt skulle fortsätta under detta namn?

Vidare kan man nu klura på varför inget i min prenumeration verkar stämma? Jag får inte mina tidningar, jag får inte mitt inbetalningskort, jag får inte mina prenumerationsgåvor, jag måste byta prenumerationsadress…. Och VARJE gång måste jag presentera mig med: Hej, detta är Jonne Baby Bernadotté.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Jag skyller min Oeffektivitet på mitt sömnbehov. Anledningen till att jag inte är vältränad, har hembakade bullar i tid och otid, och inte är allmänbildad är p g a mitt sömnbehov. Jag måste sova minst 8 timmar om dygnet.

En bekant till mig har ett sömnbehov på 4 timmar om dygnet. Han bedriver 3 affärsverksamheter. Jag tycker det är vettigt att han gör det. Han har ju ändå 1460 timmar mer än jag per år. 116 800 timmar fler vakna timmar i livet. Och då kan man ju ha 3 egna företag tycker jag.Och vara allmänbildad. Till skillnad från mig, som egentligen bara har tid att klä på mig, äta och bajsa innan jag ska sova igen.

Så säger Jan Eliasson på radio idag att han alltid haft ett sömnbehov på minst 8 timmar om dygnet. Jan Eliasson. Stjärndiplomaten.

Nu måste jag tänka om. Det svider när ens bortförklaringar raseras. Av en himla stjärtdiplomat.

Idag har jag fått upp ögonen för lilla Örebros rika fauna!

Funderade länge på om det var barnet eller kärringen i mig som plötsligt såg detta rika djurliv? Efter långt tvekande kom jag fram till att det var kärringen. Barn använder nämligen inte ordet fauna.

För 3 1/2 år sen kom jag in på psykologlinjen. Bland det första jag gjorde var att ringa upp en vän och be henne hålla koll på mig. Jag bad henne och slå mig på käften om jag skulle ändra min dresscode till hej-jag-är psykolog-av -yngre-generationenkläder.

Det finns sådana kläder. I alla yrken.

- Hej jag är lärare och kollar aldrig hur jeansen sitter baktill när jag köper jeans.

- Hej jag är jurist och bär åtsittande dress.

- Hej jag är socionom och har alldeles för stora myskoftor.

- Hej jag är konstnär och blandar färger och mönster preciiiiiis som jag vill!

- Hej jag är journalist och jag glömmer alltid att min skjortstorlek egentligen är större än den jag sen köper.

- Hej jag jobbar på bank och klär mig så tråkigt strikt att människor dör runt omkring mig.

- Hej jag är ekonom och har klackar jag aldrig klarar av att gå i.

Och så har vi psykologerna. De yngre. De som aldrig vill sticka ut men ändå visa lite “finess”. Den äldre generationen kör på mönstrade kläder och stora smycken. Den yngre kör på mörka kläder med färgglad detalj. Lite “käckt” sådär. “Läckert”. “Festligt”…

Min dresscodeansvarige och jag har tappat kontakten. Vi har inte hörts under ett par år. Men idag ringer hon. En helt vanlig torsdag. Hon skiter i artighetsfraserna:

- Hejdu! Jag tar mitt ansvar nu! Titta ner och säg vad du har på dig!

Jag står där med mobilen. Stelnar till. Titta ner på dagens outfit och skriker rakt ut i universitetets korridor:

- MEN HELVETES JÄVLARS SATSKIT!!!

- Jag måste alltså komma ner….?, viskar min vän.

Och ja du Anna, det måste du. Nu är det hög tid att ta sig ner från Norrland för en fet bitchslappning.

Min (pissdyra)äggklocka har smält ihop med min spisfläkt. Så djävulusiskt Onödigt.

Igår jagade jag en silverfisk under min säng. Den vann över mig och försvann.

Imorse vaknade jag med jättekli i örat. Fy.

I fredags ringde jag sjuksköterskan på min vårdcentral:

- Hej, jag behöver komma till en doktor men ni har lovat att jag ska få byta doktor i 6 månader nu, så jag vet inte vem jag ska vända mig till?

- Varför vill du byta doktor?, frågar sjuksköterskan

- Han kunde inte svenska, han nöp mig i kinden och kallade mig lilla gumman, han skrattade åt mitt trötthetsproblem, han upprepade att jag inte var förkyld och efter detta skulle jag betala 350 kronor. Men detta borde du ha nedskrivet eftersom jag anmälde det för 6 månader sedan, mumlar jag

- Men duuu. Han har lärt sig svenska nu!, försöker sjuksystern

- Jag vill inte!, väser jag

- Men duuu, man måste ge alla en andra chans, försöker hon vidare

- Jag vill inte!, piskar jag tillbaka

- Men duuu, de andra som klagat tycker att han blivit bättre, gnider hon vidare

- J a g v i l l i n t e. Jag har så många dåliga läkarbesök på min meritlista att du inte skulle tro mig om jag berättar dem. Den ena konstigare än den andra. Jag vill ha en läkare som kan hjälpa mig! Jag vill ha en läkare som kan sin sak! Snälla. Detta är dessutom en väldigt enkel sak. Jag har en bristning på handleden som gör ont. En skitsak, men en kiropraktor sa till mig att jag kan tömma den på vatten och blod så försvinner den, babblar jag på.

- En sån har jag med! utbrister sjuksystern

-….jaha du, bittrar jag

- Men kom till mig då!? Så kan jag titta på den!, jublar hon

-Till dig? Jaha. Jahaja. Men… Jaja. Ok, stammar jag

5 timmar senare ropas jag in till hennes rum. Ståendes med jackan på och väskan på armen trycker jag fram min handled under hennes näsa:

- Ja såhär ser den ut, suckar jag

- Oj vad liten den var! Kolla min, säger hon muntert och sticker fram sin egen handled under min näsa

- Ok. Oj då, är det enda jag kommer på att säga

- Mm, den är stor! Det var såhär att jag skulle bära väldigt mycket under en flytt….(och sedan följer världens utlägging om hur hon fick sin bristning)

- Jaha du, avbryter jag fortfarande ståendes precis innanför hennes dörr. Men vad är det jag har? Kan jag få en remiss till att tömma den?

- Åååh, jag har glömt vad sådana heter… Hmmm, vad var det nu dom hette..ahh jag har det på tungan. Ja i alla fall har jag tömt min och den kom tillbaka så jag vet inte vad du kan göra. Du kanske ska gå till en läkare?, säger sjuksyster

-…..det är ju därför jag är hos dig… För att jag haft väldigt dåliga läkarupplevelser..?, viskar jag

- Just det! Det var du! Ja då vet jag inte. Men jag kan ju gå och “slå lite i mina böcker“, säger hon muntert

- Ja, eller så går jag hem och googlar!, halvskriker jag flyförbannad

- Ja det kan du ju göra! Det spelar ingen roll om det är du eller jag som gör det ju!, svarar hon

- Då går jag hem och googlar nu då, säger jag utan luft, röd i ansiktet och backandes mot dörren

- Gör det, lycka till och kom ihåg att betala i receptionen på vägen ut, vinkar hon

Så jag gick hem och googlade fram att jag har ett ganglion. Jag googlade också orden “stämma sjukvården” och “privatläkare“