Jag gillar Facebook.

Jag älskar födelsedagar.

Men är inte det absolut mest Opersonliga som finns alla dessa grattishälsningar man skickar till människor som fyller år? Dessa är ju så tråkiga att man får kalla ilningar över kroppen. 350 “grattis!”-comments på sin födelsedag, är det värt något? Tänk om EN av dem hade kommit ihåg födelsedagen utan att ha läst i påminnelserutan på facebook och skickat ett kort istället. Det hade varit mer värdefullt än alla de 350 kommentarerna. Detta inkluderar även jul, påsk samt midsommar. Fy tusan vad trist Facebook kan bli! Mer kort med frimärken på åt folket!

Jag har stulit smultronplantor från de Gotländska skogarna.

Sen har jag planterat dem på min balkong. Gottat mig åt min konstnärliga och ekonomiska talang.

Sen har jag plockat liljekonvaljer. I mängder. Och gottat mig åt min kreativa och ekonomiska talang.

Efter allt detta pyssel svänger jag sedan förbi en blomsterbutik för att köpa en billig blomma till en kruka som jag hittat hemma hos mina föräldrar. Billig ska blomman vara för jag är ju så vansinnigt ekonomisk.

Jag hittar en blomma för 58 kronor. En pelargon. Dom blommorna är bra; de håller nämligen i åratal; även hos mig.

Sen går jag förbi några pioner och tänker: “Snittblommor, vad trevligt!”. Jag plockar på mig några stycken. “De kan ju bara kosta en tiokrona styck typ”, tänker jag. Och det är jag ju värd. För jag har minsann sett att smultronplantor kostar 25kronor/planta och att liljekonvaljerna är snuskigt dyra. Fatta vad jag har tjänat pengar!

Den trevlige expediten slår in mina pioner noggrant. Han förklarar hur jag ska snitta dem för bästa möjliga hållbarhet och ger mig tips om pelargonskötsel. Jag bara ler och tänker på hur vansinnigt ekonomisk jag är.

- Det blir 548 kronor, ler expediten.

-…va?, får jag fram. Medan händerna börjar knyta sig och tungan trycks mot gomen.

- Ja, för pelargon 58 kronor och pioner 49 kronor/styck. Det blir 548 kronor, ler expediten vidare.

Min tunga börjar nu att hetsa fram och tillbaka över min tandrad. Mina tankar flyr iväg på fikarast. Min kropp börjar gunga från sida till sida.

- Jaha, då blir det VISA-kortet då… trycker jag fram.

Sen går jag därifrån. med några sketna pioner och en pelargon. Funderandes över varför jag inte bara garvade åt situationen och lämnade tillbaka de inslagna blommorna? Eller bad om ursäkt och sen lämnade tillbaka de inslagna blommorna? Eller skämdes och sen lämnade tillbaka de inslagna blommorna? Men det gjorde jag inte. Jag log, betalade med månadens matpengar och straffas nu dagligen av små feta blomkulor som hånler från sin vas.

Så är den här igen! Den uppstoppade renen som gör att jag skriker av fasa varje gång jag går in på Willys.

Jag glömmer alltid att den är där, så jag hinner alltid komma för nära innan jag upptäcker dess glasartade blick. En gång har jag krockat med dess mule och höll på att välta kadavret.

Nu handlar jag på Coop istället. Ju fler döda renar desto mindre polarkaka för min del .Jag undrar om polarkakorna ökar i försäljning över lag?

Ser bilden framför mig när de sätter mig uppstoppad på en hög tamponger. Och undrar även här om försäljningen skulle öka?

Jag har börjat träna igen! Efter 6 veckors sjukdom gjorde jag i måndags mitt första simpass i en 25 meters bassäng. Jag simmar och simmar, crawlar och crawlar, känner “Shit vad stark jag är!“; i ungefär 400 meter. Sen blir jag som en pölsakorv i bikini. Simmar 500 meter till på ren vilja genom att dra mig fram på ett klädsimliknande sätt. De sista 100 meterna simmar jag på rygg. “Nu ska jag verkligen ta i! “, tänker jag.

Efter 975 simmade meter glömmer jag att bassängen har väggar och simmar rakt in i kakelkanten. Det säger bara smack, blir svart framför ögonen och jag funderat om hjärnan kan knäckas i två delar för i sådana fall måste min definitivt vara splittrad nu.

Så här sitter jag nu. Med en liten hjärnskakning pyntat med illamående och yrsel. I väntan på att få börja träna igen. Om ett tag. Då jag har återhämtat mig från föregående träningspass.

Så kom jag äntligen till Örebromässan där man radar upp sig i ett megastort rum med massor av sprutor, sjukhusklädda, militärklädda, informationslappar och skrikande barn. Allt är lite småkusligt när man tänker efter för vem av oss vet egentligen vad svininfluensan är (än mindre avd den heter på riktigt) och va vaccinet egentligen innehåller.? Men likt alla andra grupper som älskar att följa ledare, anser att det media fokuserar på är absolut viktigt och sant, gör som mobben vill samt känner oro för sjukdomar och död, så står vi nu här för att få en spruta med Oklart innehåll instuckna i oss.

Det är småkusligt, men också väldigt komiskt. Precis när jag kommer in i det lilla sprutstickarbåset inser jag att detta är något att berätta för barnbarnen! Den dagen, 2009, då Farmor vaccinerades i en stor hangarhall i ett masshysteriskt Sverige ihop med miljontals andra individer som även de fruktade det ökända viruset svininfluensan!

Därför börjar jag leta efter min mobilkamera. Så att jag har bevis att visa mina barnbarn. Jag måste ta ett kort då sprutan sticks in i min arm!

- Jonna, säger hon som ska sätta spruta i mig

-Vänta lite, säger jag, letandes efter min mobilkamera

Sprutstickerskan som uppenbarligen inte fått ned sin stress från förra veckans hysteri, höjer rösten

-JONNA!

-Ja,ja…stressar jag och gluttar på de som står bakom mig i kön (vilket är ca 5 personer), som jag anser kan vänta för mina barnbarns skull.

- SÄTT DIG HÄR JONNA!, ropar sprutstickerskan

-Okej då, muttar jag

- Kerstin heter jag, säger hon när jag tillsist sätter mig utan min kamera

-Jonna heter jag, svarar jag trotsigt

-Ja det hoppas jag verkligen, trotsar hon tillbaka

-Ska du ta den eller?, säger jag nu sjuuuukt trotsigt

-Den sitter redan i din arm…svarar hon leendes över att ha vunnit trotsighetsslaget

Och så gick det till. Denna Odramatiska dag då jag fick uppleva världshistoria. Vilket jag definitivt inte kommer att berätta för mina barnbarn.

Nu så, håll i hatten, undersökningen har kommit:

Denna ytterst empiriska undersökning har valt Anders Bagge som vän, Anders Bagge som sambo och Mikael Persbrandt samt Martin Stenmarck att knulla. Det blev alltså inte Daniel Westling eller Dregen. Dessa män får jag alltså för mig själv. Närhelst jag verkligen vill flytta in på slottet eller vill bli snoppad av Dregen.

Hur länge har vi varit ett land med betalkort istället för pengar? 5 år? 10 år? Vi är landet där man betalar en mjukglass på McDonalds med sitt VISA-kort. Folk som är i landet på besök häpnar över vårt pengafria land. Vi är folket som blir förbannade då kundvagnar begär en 5:a för att hakas loss från de andra vagnarna. Automater såsom parkeringsbiljetter, solarium och bensinstationer kör alla med kort. Myntautomater fungerar inte längre. Svenskar vet detta. Vi är vana. Vi kan detta.

Likförbannat blir man ALLTID instruerad i hur man betalar med kort!

I varenda jävla affär:

- Nu kan du trycka konto…..Nu kan du trycka din pinkod……nu kan du trycka OK….du kan ta ut kortet nu…

SOM ATT VI INTE KAN!?!!!! Eller vad är det frågan om?! Har de slentrianat de senaste decenniet och vägrar ge upp? Tror kassörerna att vi inte är läskunniga? Tror expediterna att de tar våran kort-oskuld? Tycker affärsbiträderna att tystnaden blir jobbigt pinsam och istället för att prata om väder så pratar de om hur vi ska hantera vårt betalkort?

Vad vet jag? Irriterad blir jag i alla fall och någon sjukt konstig anledning. Så irriterad att när jag får instruktionerna så himlar jag tonårigt med mina ögon eller bara glor en stund på min kort-instruktör medan jag säger “jahaaaaa” eller så trycker jag min pinkod aslångsamt.

Det är livet på en pinne det. Att gå tillbaka till 3års-stadiet. För jag kan själv. Det kan jag faktiskt.

Är detta ett SKÄMT!?

Det måste vara ett skämt.

Snälla Gud, låt detta vara ett skämt.

Om jag hade blivt sparkad på knät, ramlat på knät eller precis opererat knät hade detta varit ett blåmärke i småttingformat. Men det är det inte. Det är ett blåmärke av formatet maffigt. Detta uppstår då man rensat avlopp på stengolv under 1 timme. Passa er.

Jag har blivit besatt. Manisk. Går runt och tänker det om och om och om igen. Viskar det då och då. Säger det någongång. Skriver det ibland.

“Göm sommaren kvar till höstens dar”

Jag är peppad till 1000. Att gömma hela jävla sommaren kvar tills höstens dar. Funderar tillochmed på att ta en kurs i korsstygns-broderi så jag kan få upp meningen över kökssoffan. I korsstygn. Med ett broderat fruktfat under.

Jag kokar saft och fryser bär och går i sommarskor och lyssnar på tomas ledin och dricker kaffe på en iskall balkong och sorterar sommarbilder och har sommarklänningar…

Denna planerar jag att göra en canvas av:

Smälla upp på en fet tavla. Inte för att den är fin eller färggrann eller estetisk på något sätt. Utan för att gömma den där sommaren i en tavla. Och jag gillar inte ens sommaren.