Med risk för att låta barnslig och Oallmänbildad, men är inte Nobels litteraturpris en riktig partypooper? Jag har gagglat mig genom en massa artiklar där litteraturvetare nickar och säger “det var hon värd”, dramatiker säger “hon kan vara lite svårt att läsa” och människorna på gatan säger “?”.
Oskarsgalan kan vara likadan. Då man går ut på gatan så svarar opinionen att de hoppas på att “spiderman” vinner priset för årets bästa film. Men “spiderman” är inte ens nominerad. Istället är det låååååååååånga filmer med djuuuuuuuuuuuuup. Ibland försöker Oskarsgalan bli folklig och har en riktigt bra show. Då är det riktigt, riktigt kul att offra en natts sömn på att stanna uppe och glo på spektaklet.
Men litteraturpriset är icke folkligt. Det är tråkigt, trist och visset.
Jag höll på att bli påkörd av ett tåg för ett tag sedan. Jag cyklade över rälsen med lurar i öronen- kikade upp och såg ett tåg. Bajs, tänkte jag. ……………………………………………………………………………………………………………
……………………………………………………………..är det “bajs” man ska tänka när man tror att man ska dö? Tänk, här har jag alltid gått och trott att livet ska passera i revy eller att det verkligen ska bli klart för en vilka människor som betyder mest för en. Men “bajs”, det har liksom aldrig slagit mig.
Fast en gång höll jag på att drunkna i viktoriafallen. Då rullade faktiskt livet i en jävligt snabb resumé bakom ögonlocket. En gång fick jag för mig att åka på rumpan ned för en svart backe i alperna. När jag bombade ner för branten, halvnaken (eftersom kläderna åkt av i farten), blodig (eftersom hård snö är sjukt repig) och andnödig (med käften fylld av repig snö); tänkte jag enbart på människorna jag riktigt och helhjärtat älskade.
Så nu. Tredje gången gillt. När tåget far emot mig; finns det tydligen bara ett sätt kvar. Och det är “bajs“.
Jag för ett krig mot mina blomflugor: Eller bananflugor. Eller vad de nu är för små äckel som fördärvar mitt vardagsliv. Är de inte fler i år än vad de brukar vara?
Jag har testat dödarspray för hundralappar. Jag har försökt bjuda på vin. Jag har blandat honung o diskmedel o ättika. Jag har mosat dem med handklappar och spolat dem i vatten. Aber nicht. Äckelpäcklen är och förblir kvar.
All denna kamp medan mina små raringar fryser stjärtarna av sig på balkongen. Och väntar och väntar och väntar på att snart få komma in i värmen igen.
Sitter och pratar med en nybliven mamma medan jag klappar hennes 2-dagars bebis på den lilla hjässan.
- Gjorde det ont eller, undrar jag (och hoppas på något stört sätt att hon ska svara nej).
- Ja, sista timmen var riktigt kämpig, svarar hon.
-Mmm, nickar jag förstående (utan att ens kunna vara i närheten av att förstå).
- Han var lite gullig när han kom, föddes liksom med utsträckt hand, som en flygande liten stålman, ler hon.
- What! Så typ armen var BREDVID skallen när du tryckte ut honom!, halvskriker jag.
- Ja! Som att han verkligen var redo för livet, myser den nyblivna mamman vidare.
- IIIIIIIIIIIIIIHHH! DET MÅSTE JU GJORT SKIIIIIIT ONT!, utbrister jag skrikande.
-Ja…jo…..fast det gjorde faktiskt ganska ont ändå…, förklarar den lite mer intelligenta i dramat.
-Mhm, suckar jag och klurar vidare på HUR ont det egentligen gör när man ska trycka ut ett huvud PLUS arm. SAMTIDIGT.
Hjälp vad varje kvinna borde få praoa vid en förlossning innan man själv bestämmer sig för att fylla ugnen… Så att man på något sätt bara har en aning om vad som egentligen pågår. För hjälp vad jag inte har alla hästar hemma i det stallet…
-Hallåååå, skriker jag ännu käckare från vardagsrummet samtidigt som jag försöker kklura ut vem av jehovas, radiotjänst eller brevbäraren som nu börjat slita upp dörrar hos folk.
Jag går ut i hallen och ser en medelåldersman som är fullt upptagen av att snöra av sig skorna i min hall.
-Hej hej…, säger jag lite långsamt klurigt så att han ska fatta att allt inte står riktigt rätt till.
-Hej hej, svarar han glatt.
-Jahadu…., säger jag och börjar minnas tillbaka på alla mina forna kombos som låst dörren såfort de kommit innanför den. Det kanske är läge att börja med det?
-Jag är Jannes kompis!, säger den medelåldersmannen
-Jahadu…., upprepar jag mig och kommer snabbt på det komiska i att inte upplysa honom i att det inte finns någon Janne i denna lägenhet.
-Mmm, nickar mannen och börjar titta sig runt.
-Mmm, svarar jag och tycker att detta är ju förbannat intressant och bestämmer mig för att aldrig mer låsa min dörr.
Vi glor på varandra.
-…….Janne är inte här va?, responderar mannen på mina ryckiga mungipor.
-Nej, det finns ingen Janne här, nickar jag lugnt-psykologiskt och hollywoooddramatiskt.
Mannen backar då ut i slowmotion upprepandes förlåt,förlåt,förlåt för att sedan smälla igen dörren. 1 minut senare skäller han ut Janne för dennes kassa vägbeskrivning från andra sidan väggen. Jag är råtillfredställd. This is Örebro goes drama.
Sitter på tåget och försöker komma på hur många djur, inklusive insekter, som har kortare livslängd än den tid jag spenderat på distansförhållande-resande under mitt senaste decennium. Det enda som framkommer är min totala Okunskap angående djurlivslängd. I Hallsberg greppar konduktören mikrofonen:
-”På grund av spårbrist blir vi stående här en stund”
Jag kan inte hålla mig utan freakar:
” Så vilken jävel är det som räknat fel på tågspåren den här gången!!!!”
Lintottkillen, med alldeles för stora hörlurar för sitt eget bästa, glor lite extra på mig och jag mumlar lite skamset att detta inte är första gången staten räknat fel på sina spår. Minsann.
En timme efter det bestämmer jag mig. Det är dags att börja blogga igen. Om livets värdelösa ting som gör mig så äckligt kärringaggressiv.
Min morgon har bestått av suckar och minskad tro på människan. Detta tack vare mixmegapols morgonshow “Adam & Gry“. Dagens tema har varit “Hemligheter jag har för min partner“. Människor har ringt/sms:at/mailat in och berättat i radio vilka hemligheter de har.
Folk har: dödat partnerns katt, legat med sin svärmor, varit på lyxresor då partnern trott något annat, legat med partnerns syster/bror/pappa/bästa kompis, undanhållit stora summor pengar, tjuvsnusat under 10 år, gift sig utan att vilja det….
Efter bekännelsen, stora som små, så fnissar/skrattar/gapskrattar alla och går vidare till något ännu vidrigare.
Jag satt på ett gym och kunde inte stänga av radioskiten. Att man gör sådan fruktansvärda saker mot människan man älskar mest, och sedan ringer in till radio för att få till sina anonyma minutes of fame. Jag blir helt tårögd. Var har kärleken, respekten och stabila relationer tagit vägen?
Hade jag haft en svärfar och sedan legat med honom hade jag valt mellan 2 alternativ:
Lämnat allt mitt pickochpack, gömt mig i smålands mörkaste skogar och lånat pengar till intensiv terapi.
Tagit livet av mig
INTE ringt till radio och skrattat åt det. Det är sjukt. Stört. Ovärdigt.
Jag läser för snabbt. Så att hjärnan inte hinner med. Det har jag fattat idag. IDAG! Här har jag gått runt och trott att jag varit blåst. Men så är inte fallet. Anledningen att jag inte tar till mig information via skrift är för att jag är en förbannat skicklig läsare. Så skicklig att hjärnan inte hinner med.
Jag har också kommit på:
Anledningen till att jag kl.19.30 inte kommer ihåg vad de sa på Nyheterna kl 19.00 är för att Nyheterna hela tiden upprepar sig så att inget tillsist känns väsentligt.
Anledningen till att jag hela tiden får göra om tentor är för att jag har så grymt med myror i stjärten att jag endast orkar sitta någon timme (vilket är asdåligt på en 8 timmars tenta)
Anledningen till att jag fullkomligt suger på geografi är för att jag aldrig åkt husvagn eller varit vidare bra på språk.
Tänk att komma fram till allt detta på en dag! Man får inte vara dum inte.
Jag fick en ny mobil i våras. En lila. Man kan vika den. Märke och modell - vet ej. Min mobil har trasslat med allt som trasslas kan. Musik, ringsignal, uppladdning…. Så jag lämnade in den och fick tillbaka en ny.
Jag har tjurat i 1 vecka nu. Min nya mobil är ju inte som min gamla! Den innehåller inte “mina låtar” (som jag inte har en aning om hur de kunde komma in i telefonen), de innehåller inte några sparade sms (de som varit så fina att man inte bara kan radera dem) och den innehåller inte mina barnsliga ringsignaler.
Jag har tjurat för att jag inte fattat att med “ny mobil” menas helt ny mobil.
På kvittot som jag hittade idag står det:
“Kunden är mycket upprörd då allt som kan gå fel på telefonen har gått fel, Hon har lämnat in den FYRA gånger tidigare och KRÄVER NY MOBILTELEFON!!!!!!”
Det var jag som tvingade kassabiträdet att skriva med versaler och 6 utropstecken. I min kristliga Ohelighet ljög jag även ihop att jag lämnat in min telefon FYRA gånger tidigare. Fast jag egentligen aldrig gjort det…
Därför borde jag kanske ha fattat att jag skulle få en ny mobil. Kan man tycka.
Jag har förstått att visa läsare tror att jag överdriver ibland. T ex då jag i förra bloggposten skriver: “Jag har sett hur långt ned jag kan klippa en tånagel“. Därför är det mycket intelligent av mig att tilltaga bildbevis på äcklet:
Jaha, tänker ni. Men det ska ni inte tänka. Ni ska tänka “Oh stackare! Stackars, stackars, stackars henne!”
Mitt element börjar klicka högt runt kl 05 på morgonen. Jag, som sover lätt som en fjäder, vaknar på första klicket. Då är det dags att stoppa i öronproppar och sedan försöka att somna om.
Jaha, tänker ni. men det ska ni inte tänka. Ni ska tänka “Oh stackare! Stackars, stackars, stackars henne!”
I 27 dagar har jag kunnat få max 5 timmars oavbruten sömn. En liten droppe irritation kommer droppande varje natt. Snart är jag så irriterad att jag sågar sönder det förbannade elementet.
Jaha, tänker ni. men det ska ni inte tänka. Ni ska tänka “Oh stackare! Stackars, stackars, stackars henne!”
Jag har försökt sova med öronproppar under hela natten, men det gör sjukt ont i öronen. Jag har försökt tömma elementen på luft, men ingen luft finns. Jag har ringt 3 gånger på vaktmästaren men han säger bara att “det är ett gammalt” hus. Jag har försökt sova i köket, men där finns ett kylskåp.
Jaha, tänker ni. men det ska ni inte tänka. Ni ska tänka “Oh stackare! Stackars, stackars, stackars henne!”
Det är som att vara småbarnsförälder utan småbarn. Vidrigt.
Jag jobbar som forskningsassistent. Det är bland de tråkigaste jobb jag haft (observera att jag jobbat som barack-städerska, sparris-avskärare och kanelbulle-paketererska). Så vansinnigt monotont. Igår ringde jag 300 Göteborgare för att påminna om deras enkätsvar.
Efter 3 timmar snurrar dessa 031-nummer runt i huvudet och samtalen blir vansinniga. Exempel kommer här:
Ex 1.Ring, ring, ring
- Anders
- Hej jag heter Örebro universitet och ringer från Jonna.
Ex 2. Ring, ring, ring
-Sandra
-Hej jag söker Mats?, viskar jag mystiskt
-Vem är du?!, frågar Sandraflickvän
-Det är en hemlighet, säger jag och låtsas vara älskarinnan
Ex 3. Ring, ring, ring
- Mia
-Hej det här är Örebro, vad gör du?
4. Ring, ring, ring
-Anna
-Raaaaaaaaaaaaap.
Min projektledare tycker att jag är skarp. Well, well, well, hon borde sluta med attknacka innan hon stiger in på mitt kontor.
Jag äter frukost på sängen 3 dagar i veckan. Bland det osexigaste, omysigaste, onjutbra som finns är frukost på sängen. I alla fall för mig. Ätandet mellan täcken och kuddar innebär att jag ska träna 2-3 timmar senare och att morgonen är så tidig att jag inte orkar sitta, därav intagandet i sängen. Så där ligger jag, innan tuppen hunnit gala och balanserar min yougurtskål mellan låren medan jag tappar ägg på magen. Rummet är mörkt, kallt och luktar fis. Kroppen är darrig, gyttjig i ögonen och vansinnigt sur över att tvingas i mat innan träning. Sen somnar jag igen, oftast på min frukost, för att sedan vakna framåt kl 8 och ta mig till träningen.
Framåt kl.10 kommer jag hem och tvingas städa min säng eller byta lakan.
Romantiska frukostar i sängen slängs även dem i tunnan. För vad är det romantiska? Svårt att sitta, smuligt och hemskt. Det är en myt att det ska vara fint och lyxigt. Något som någon lurat i någon, på samma sätt som att jeans är sköna eller att kaffe bör drickas i glas så man skållar sönder fingrarna.
