För några månader sedan kom jag på att jag ville bli forskningsassistent i USA. Så jag börjar skriva mail till alla professorer som intresserar mig. Till Filadelphia, till Providence, till San Diego, till Florida, till New York…. Och så väntar jag. Och väntar. Och väntar. Men inga svar kommer. Tillsist börjar jag beklaga mig för en vän:
- Amerikanare asså!!! Har de stolpar uppstoppade i sina stjärtar eller vad är det frågan om!? Att man inte kan svara på ett mail från en svensk som kan jobba gratis! Det är ju inte klokt! Uppstoppade, hemska människor. Dryyyyyyyyg attityd, det säger jag bara, DRYYYYYYYYYYYG attityd!!!!
- Men vad skrev du då?, svarar min vän och fortsätter: Ibland kan mail fastna påvägen om man skriver från någon dålig mailadress eller om du skrivit något som kan tolkas fel.
- Jag ha en normal mailadress och det jag skrev var att jag kan jobba gratis under en hel termin! Hur fel kan det tolkas liksom!? fräser jag.
- Ok, så vad skrev du i “subjekt rutan” då? Som överskrift?, undrar min alldeles för tålmodiga vän
- Typ att jag var svensk och kan jobba gratis!, svarar jag
- Du bör nog gå hem och kolla vad du egentligen skrivit Jonna, det där kan ju lätt feltolkas….
Så jag går hem och söker upp dessa mail som jag skrivit till världens främsta forskare inom sina ämnen. Och där står det rakt upp och ned, skrivet av mig, i nyktert tillstånd, med stora feta bokstäver: SWEDISH ASSISTANT FOR FREE!!!
Jag har nu skickat nya mail till dessa människor. Utan “Swedish” utan “for free”, med förhoppning om att mailen nu inte hamnar i deras prostitutionshög.
Idag försökte jag tränga mig före ett litet barn som gick med en minikundvagn i affären. Det resulterade i att jag välte både minivagn och barn.
Man är inte stolt när man ser förödelsen med spridda matvaror, en vält liten kundvagn och en overallklädd 3-åring i mitten. Barnet har dessutom klarat av konsten att tappa sin stövel i fallet mot marken.
Snabbt försöker jag plocka upp flickan från marken och dra upp hennes kundvagn, men flickan verkar vara så förlamad av skräck att hon bara ligger där och vägrar titta på mig.
Psykologen i mig skriker: den lille dissocierar!
Kvinnan i mig kvider: stackars barn, stackars barn, stackars barn!
Självbevarelsedriften stönar: here we go again!
Bitterfittan i mig ropar: spela inte död ungjävel!
Efter 30 sekunder är scenen över, Jonna har bett barn och mor om förlåtelse och skyndat vidare mot godiset.
Det går inte att beskriva hur mycket andra saker fashinerar under tentaperioder. Det går inte att uttrycka med ord. Men allt, precis allt, är för tillfället roligare.
December. Resornas månad. Jag hatar att resa ensam. Ändå har jag lyckas planera in över 50 timmars allenaresande denna månad.
Dock går det bra om jag får ta med mina leksaker:
Början till en jordgubbsmössa (som jag bara kan sticka på tills jag ska byta färg, då måste jag ha hjälp), bok (Just denna handlar om en briljant föreläsare som just fått reda på att han ska dö i cancer och gör en sista föreläsning - till sina barn), Rubiks kub (vilket jag blivit en jävel på) samt läxor (studera bör man annars dör man…).
Borta från min packlista är nu:
* Kudden (tar sån sjuk plats!)
* Musiken (jag har inte bytt mina 30 låtar på 2 år nu. Så nu skiter jag i Kicki Danielssons vibrationer eller att Veronica Maggio aldrig blir nöjd)
* Matsäck (Det är faktiskt vardagslyx att köpa färdigmat!)
Snart är det januari. Då är det borta bra men hemma bäst som gäller igen.
Örebro är staden som planterar krokusar på varenda kulle under våren. Detta är staden som belyser sitt slott med lila strålkastare och byter vanliga gatustenar mot inglasade råttor för konstens skull. På Örebros universitet har man gjutna parkbänkar för 16 000 kronor styck och varje elev som skriver sig i staden får en tusenlapp att handla böcker för. I Örebro står förklädda poliser vid övergångsställ för att ta cyklister som trampar mot rött samtidigt som man sätter dit bilisten som kört 32 km/h istället för 30 km/h.
Man lägger pengar på allt och inget. Vi har Sveriges finaste stadspark men ett anmält och utdömt socionomprogram. Vi har ett vattentorn som har designats som en svamp med ett kafé högst upp men inte tillräckligt nymodiga för att sjukhuset ska journalföra på datorer.
Vi har flashiga fik, pimpade uteställen och trendiga butiker. Pengar, pengar, pengar på ditten och datten. Förutom lite väsentliga saker såsom socionomprogram, journalföring SAMT grusning i 12 minusgrader efter tre dygns snöande. För vem bryr sig om sådana petretesser? Det skulle nog bara bli min blåa armbåge, mitt sönderslagna knä och min självdistans.
Jag är med i Amelias RAM-panel. De gör statistiska undersökningar. Oftast är det hur man uppfattar reklam i deras tidning. Idag kom en ny slags undersökning:
Vilken av följande män, skulle du vilja ha sex med?
Sen spaltas 50 svenska män.
Jag tittar på namnen och funderar på hur många av dessa kändisar som jag skulle vilja suga av. Eller penetreras av. Eller slickas upp av. Hmmmm. Vem, vem, vem? Christer Fuglesang? Nej. Markus Birro? Icke. Björn Gustavsson? Nicht. Jag är helt enkelt så vansinnigt galen att jag inte vill ha sex med någon av dessa män! Jag klickar inte i någon, utan försöker gå vidare i testet:
Du har inte valt dina män!
Men jag vill ju inte!, skriker jag till testet. Men jag vill ju ha mina poäng som man får av slutfört test. Jag samlar ju till 1500poängs-filten… Försöker klicka vidare igen:
Du har inte valt dina män! Du har inte valt dina män! Du har inte valt dina män!
Men Herregud! Inte ens “man” utan “män”! Nu måste jag ha gruppsex med kändisarna också! Mina frikort (Batman och Johnny Depp i public enemies fast 20 år yngre) finns ju inte med! JAG VILL INTE HA SEX! JAG VILL HA MINA POÄNG!
Tillsist bestämmer jag mig för att kanske kunna ge Dregen en liten puss, för att han verkar ju trevlig. Jordnära liksom. Det såg jag minsann i “Berg flyttar in“.
Då kommer nästa fråga.
Vilken av följande män, skulle du vilja leva med?
Men SHIT vad trist jag måste vara! Som INTE VILL leva med Fredrik Reinfeldt eller Zlatan. Men jag vill ju ha mina poäng! Ok….., Daniel Westling då. Han bor ju rätt fint nu.. Stort. Kommer få mitt eget rum. Klickar vidare:
Vilken av följande män, skulle du vilja ha som kompis?
Klickar i alla 50.
Testet är nu slut, tack för din medverkan.
………inga poäng! De har lurat mig! Här har jag legat runt och flyttat in och inte en endaste pyttepoäng!!!! Blir så förbannad.
Mitt och alla andra sextokiga kvinnors resultat ska presenteras i amelia i kommande nummer. Ska bli spännande. Verkligen. För ingen kan väl komma på tanken att man kanske inte vill pippa kändis? Eller tänker jag skevt nu? Som bara vill bo och tralla runt med någon jag älskar? Fast det måste ju vara en galen tanke. För det alternativet finns ju inte.
Det är gymnasiedagar på universitetet. Gymnasister kommer och lyssnar på olika representanter från olika program. Jag är psykologprogammets representant.
Det är ju lustigt, tänker jag (där jag sitter upptvingad på en belyst scen likt en stroppig pastor mellan rektor och dövtolk), att just jag ska representera psykologprogrammet. Jag som verkar vara född med en grodyngelfabrik på min tunga. Men vad skulle egentligen kunna gå fel?
- Ja Jonna då kanske du vill ta över? säger min rektor som precis lärt sig mitt namn och nu missbrukar det frenetiskt
- Japp då var det jag! Jonna heter jag och det här ska ju bli skitkul. Jag har liksom aldrig dövtolkats! Hej hej! (vinkar till tolken som står 1 meter bort). Ja det är så här vi ser ut, psykologerna. Kofta, lite mesigt lönnfeta med blått under ögonen.
Vid detta tillfälle börjar ängeln på min högra axel upprepa “håll käften, håll käften” medan djävulen på min vänstra axel upprepar “bra, bra fortsätt!”
- Ja jag går som sagt psykologprogrammet och jag hörde att ni pratade förut om arbetslivserfarenhet och egenterapi. Jag ville bara säga att jag tycker det är skitbra om man är lite äldre då man börjar att plugga eftersom de här studierna får de flesta att känna sig dumma i huvudet eftersom vi läser om så mycket sånt.
Ängeln på axeln skriker “gå och sätt dig! Gå bara och sätt dig!” och djävulen dunkar mig i ryggen.
- Ja elller jag menar vi läser ju inte om folk som är dumma i huvudet, mer sjuka i huvudet. eller jaja ni förstår. Och ibland känner man sig galen helt enkelt. som nu t ex då jag står här och svettas och tror att en panikattack är påväg.
Ängeln skruvar på sig liksom min rektor bakom mig. Djävulen applåderar.
- I alla fall så är det bra att vänta något år och ta det lugnt. Det är också bra att ha kontakt med någon i de äldre årskurserna som kan fungera lite som vägvisare. Vi får ju hur mycket skit som helst att läsa och de kan ju hjälpa en att radda i det eftersom dom redan gått kursen.
Ängeln svimmar. Djävulen gör victorytecknet.
- Och på tal om att komma in så tycker jag bara att ni ska ta det lugnt. Vi är inga brighthuvuden som går här. Vi är bara envisa. Och man kan inte muta någon för att komma in, eller göra en könsoperation eftersom det är enklare för killar. Eller det är det ju inte men snoppar verkar ha förtur, eller alltså jag menar mer på arbetsmarknaden och kanske inte så mycket på programmet men jaja är det någon som har några frågor till mig eller så?
Knäpp tyst i rummet. Ängeln ligger nu död ner medan djävulen gör fågeldansen på min axel.
Imorgon ska jag fortsätta att representera psykologprogrammet.
Jag hatar den lilla stunden under träningspasset där instruktören får för sig att allas vader borde tränas. Benpress, fotvipp, gummiband…hela kittet ska göras för att vaderna ska bli muskulösa.
Jag vill inte träna mina vader. Hela jag föddes som en endaste vad. Biffiga, ytterst Osexiga vader har jag. Två stycken till och med.
“Jag har också stora vader!” säger folk till mig.
“Phf, du får vara med i min vadklubb om du som kvinna måste hyra herrpjäxor, inte kan ha gummistövlar, inte kan ha speciellt många andra stövlar heller för den delen och får upp stuprörsbyxor till ankeln. Välkommen då.”, svarar jag
Just därför hatar jag vadövningarna. För varje litet tå-gung känner jag hur jag måste gå upp en jeansstorlek för att mina vader ska få plats. Smidigt försöker jag att dricka vatten, klia mig på fötterna, snöra skorna och fixa frisyren istället för att behöva göra dessa vadövningar. Och vem, VEM, vill egentligen ha muskulösare vader?
Nu startar min nya temavecka. Är det inte fyndigt att börja vecka på en torsdag förresten? Det blir så nära till helg då, och veckostarten känns inte lika jobbig.
Temaveckan kring teman är nu över. Nu går jag däremot till att blogga på professionell nivå. Elitblogga skulle jag kalla det.
Med elitblogga menar jag att göra som de mellanstora bloggarna i Sverige gör. Dvs repetera. För på något sätt har alla som varit igång några år fått för sig att börja publicera gamla texter igen. För att visa på sin briljans. Det ska jag också göra!
Det svåra med min blogg, när jag letar i mitt 2-åriga arkiv, är att det inte finns någon briljans. Här finns bara irritationer, pinsamheter och bajs. Briljans-Bajs, Bajs-Briljans. Gränsen är hårfin. Därför publicerar jag några händelser om igen. För att visa min briljans, eller för att kunna åka iväg på smygsemester-som Sveriges mellanstora bloggare uppenbarligen gör någon gång per år.
October 22, 2007
Om 3 år ska jag sitta i den bemötande stolen
Jag har läst någongång, någonstans att ett sinne alltid är starkare än de andra sinnena hos en människa. Hos mig skulle det definitivt vara luktsinnet. Jag skulle kunna ta jobb som hund i polistullarna eller som gris i tryffelskogarna.
Är jag riktigt rolig så skämtar jag om sex. För det är ju nytt och kreativt. Jag kan även visa min briljanta humor på andras bekostnad eller verka väldigt nonchalant medan jag säger något jag förberett att säga under typ ett års tid.
Tyvärr är jag inte “professionell komiker” som skämtar om ovanstående fyndigheter. Därför får ni en stripesnutt. De är underskattade de där små stripesen. Här kommer en som kräver mer plats i samhället:
Per visste att det förmodligen skulle kosta honom livet, men han hade alltid drömt om att få slå till en panter med en korv.
Med riktigt bra humor kommer även en bitter ton av sanning, ansvar och allvar. Så därför säger jag i Gardellig ton: Ta tag i era drömmar………….. (Gardell-Tystnad och intensivt stirr)…………….för det gjorde Per.
Idag spelar IFK Göteborg mot AIK. Det är SM-final i fotboll. Finalmatch kallades det förut. Nu kallas det för Högriskmatch.
Säkerheten kostar miljoner. Poliser från Malmö, Göteborg och Stockholm samarbetar. I onsdags hade de generalrepetition där de tränade agerande vid 20 olika tänkta farligheter som skulle kunna uppstå. Göteborgs kärna är avstängd i 6 timmar. AIK-fans skjutsas i specialbussar och med specialtåg.
Jag fattar intee att man låter detta pågå? Vuxna män (för jo, det är vuxna män) som ska slåss. Det är redan sjukt konstigt att vuxna människor tillåts skrika “fitta”, “hora” och “hata domarn” bara för att det är fotboll. Här får man tydligen hetsa folkgrupp så att det pyr om det. Här får man gråta och kramas och visa alla slags känslor som man veckans andra dagar påstår att män inte kan förstå.
Så kommer denna högriskmatch där man nu laddar inför gängslagsmål, planstormning, eldande och ett eller annat vapen.
Skulle detta få pågå om kvinnor gjort samma sak påväg till hästhoppningen? Om kvinnor skulle paja stadskärnan i stora gäng, kniva ner varandra och bitchslappa varenda jävel som hade fel hästhoppningsfärger på sig? Nej det skulle det inte. Bara tanken är extremt komisk.
Men män. Med totalsjukt beteende. De ska få ha Göteborg för sig själva idag. För att supa, skrika, gråta och slåss. Det fattar jag inte att man reagerar mer på.
Under morgontimmarna är jag ofta ute på promenad. Ofta kommer joggare och joggar förbi mig. Jag har noterat att de flesta av dessa joggare kommer med ett moln av fantastisk doft. Hur kommer det sig undrar jag? Luktar joggare toppensnoffs helt naturligt? Eller har de en asbra parfym som fortsätter att stinka under natten och sedan fortsätter lukta under morgontimmarna? Eller är det så att joggare börjar dagen med att spruta på sig lite nosgodis? Intressant tycker jag. För jag luktar då mer bajamaja än mumma under morgonkvisten. Men det kanske bara är jag…
Jag åt apelsin igår. Har alltid garvat åt de som inte tål apelsin. Det ser ut som om de har underlivssvamp runt hela munnen. Har aldrig fattat varför man inte bara kan stoppa in den där apelsinklyftan utan att vidröra allt skinn runtomkring?
Igår åt jag apelsin. igår såg det ut som att någon gjort 1000 nålar runt om hela min käft. Det kändes så också. Nu har jag fattat. Man behöver inte vara en duktig apelsinklyfte-prickare. Det skiter sig ändå.
Till alla er apelsinallergiker: fyyy vad jobbigt för er!
Med risk för att låta barnslig och Oallmänbildad, men är inte Nobels litteraturpris en riktig partypooper? Jag har gagglat mig genom en massa artiklar där litteraturvetare nickar och säger “det var hon värd”, dramatiker säger “hon kan vara lite svårt att läsa” och människorna på gatan säger “?”.
Oskarsgalan kan vara likadan. Då man går ut på gatan så svarar opinionen att de hoppas på att “spiderman” vinner priset för årets bästa film. Men “spiderman” är inte ens nominerad. Istället är det låååååååååånga filmer med djuuuuuuuuuuuuup. Ibland försöker Oskarsgalan bli folklig och har en riktigt bra show. Då är det riktigt, riktigt kul att offra en natts sömn på att stanna uppe och glo på spektaklet.
Men litteraturpriset är icke folkligt. Det är tråkigt, trist och visset.
Jag höll på att bli påkörd av ett tåg för ett tag sedan. Jag cyklade över rälsen med lurar i öronen- kikade upp och såg ett tåg. Bajs, tänkte jag. ……………………………………………………………………………………………………………
……………………………………………………………..är det “bajs” man ska tänka när man tror att man ska dö? Tänk, här har jag alltid gått och trott att livet ska passera i revy eller att det verkligen ska bli klart för en vilka människor som betyder mest för en. Men “bajs”, det har liksom aldrig slagit mig.
Fast en gång höll jag på att drunkna i viktoriafallen. Då rullade faktiskt livet i en jävligt snabb resumé bakom ögonlocket. En gång fick jag för mig att åka på rumpan ned för en svart backe i alperna. När jag bombade ner för branten, halvnaken (eftersom kläderna åkt av i farten), blodig (eftersom hård snö är sjukt repig) och andnödig (med käften fylld av repig snö); tänkte jag enbart på människorna jag riktigt och helhjärtat älskade.
Så nu. Tredje gången gillt. När tåget far emot mig; finns det tydligen bara ett sätt kvar. Och det är “bajs“.
Jag för ett krig mot mina blomflugor: Eller bananflugor. Eller vad de nu är för små äckel som fördärvar mitt vardagsliv. Är de inte fler i år än vad de brukar vara?
Jag har testat dödarspray för hundralappar. Jag har försökt bjuda på vin. Jag har blandat honung o diskmedel o ättika. Jag har mosat dem med handklappar och spolat dem i vatten. Aber nicht. Äckelpäcklen är och förblir kvar.
All denna kamp medan mina små raringar fryser stjärtarna av sig på balkongen. Och väntar och väntar och väntar på att snart få komma in i värmen igen.
Sitter och pratar med en nybliven mamma medan jag klappar hennes 2-dagars bebis på den lilla hjässan.
- Gjorde det ont eller, undrar jag (och hoppas på något stört sätt att hon ska svara nej).
- Ja, sista timmen var riktigt kämpig, svarar hon.
-Mmm, nickar jag förstående (utan att ens kunna vara i närheten av att förstå).
- Han var lite gullig när han kom, föddes liksom med utsträckt hand, som en flygande liten stålman, ler hon.
- What! Så typ armen var BREDVID skallen när du tryckte ut honom!, halvskriker jag.
- Ja! Som att han verkligen var redo för livet, myser den nyblivna mamman vidare.
- IIIIIIIIIIIIIIHHH! DET MÅSTE JU GJORT SKIIIIIIT ONT!, utbrister jag skrikande.
-Ja…jo…..fast det gjorde faktiskt ganska ont ändå…, förklarar den lite mer intelligenta i dramat.
-Mhm, suckar jag och klurar vidare på HUR ont det egentligen gör när man ska trycka ut ett huvud PLUS arm. SAMTIDIGT.
Hjälp vad varje kvinna borde få praoa vid en förlossning innan man själv bestämmer sig för att fylla ugnen… Så att man på något sätt bara har en aning om vad som egentligen pågår. För hjälp vad jag inte har alla hästar hemma i det stallet…
