Midsommarafton spenderades på brygga ätandes baguette. Så fort jag prasslade med pappret runt min baguette börjar fåglar strömma till. Änder börjar prata med varandra, småfåglar burrar upp sig av lycka, fiskmåsarna kan inte stå still. Så samlas det en hög av fåglar under bryggan. Spända av förväntan kring hur mycket av bröd jag egentligen ska vräka i mig helt på egen hand.

Jag börjar prata med dem. Gulla med dem med min alldeles speciella jonna-pratar-med-bebis-röst. Fråga änderna vart de har sina fruar. Frågar fiskmåsarna om de verkligen är fiskmåsar eller någon helt annan sort? Ber att de inte ska bajsa på mig och att de inte ska böja tjafsa nu när jag ska slänga baguette på dem.

Så börjar jag slänga bröd och livet känns töntigt fulländat på något sätt.

Fåglarna blir fler och fler, börjar flyga i allt mer oestetiska figurer över mitt huvud och skriker sig hesa av denna baguetteorgasm. Och mitt i allt detta står jag - skitlycklig över att än en gång gjort skillnad på djur och djur. För: luftens råttor skola matas och kelas med ty detta ger livet mening, markens råttor skola dö.