Jag har varit sjuk. Sjuk, sjuk, sjuk.
För någon månad sedan började det som en liten förkylning som man normalt vilar ut. Men jag hade ingen möjlighet att vila, så förkylningen fick följa med på bröllop, teaterföreställningar, tentor och festande nätter. Det tycker inte förkylningar om. Så jag blev sjuk.
Efter en teaterföreställning, där jag spelat en narcissistisk kvinna, och sedan festat till morgonen hamnar jag på akuten. Jag är så trött, så sjuk och så lipig att jag bara ligger där i sängen utan att säga något.
- Vi ska ta lite blod av dig nu Jonna, säger en sjuksyster
- Mmm, luddar jag fram
Så hör jag dem prata i bakgrunden:
- Hon har smink, säger Ssk Nr1
-Jaha?, säger Ssk Nr2
- Jag skojar inte. Titta. Hennes armar är indränkta i en massa brunkräm, vi måste tvätta henne, säger Ssk Nr 1
- Vad sa du att de var?, säger Ssk Nr 2
- Brunkräm. Hon har smetat in sina armar i tjock brunkräm, vi måste försöka sprita av henne, svarar Ssk Nr1
Och så fortsätter samtalet. Kring hur mycket de måste sprita och bada mig. Om den galna kvinnan som har brunkräm på armarna. Och jag bara ligger där. Funderar på om det är nu jag borde säga att jag spelar teater på kvällarna och inte kunnat ta bort mitt smink efter det? Men nej, jag ligger där. Tyst.
- Du har tejp på ryggen? Säger Ssk Nr 1
- Ja, klämmer jag fram
-…Ok, men…ok.. säger Ssk Nr 1
Funderar på om det är nu jag ska säga att jag stod på scenen för några timmar sen? Det kanske skulle vara vettigt? Men nej. Jag ligger där. Tyst.
- Vi ska flytta dig till en annan säng nu, säger Ssk Nr 2
Så flyttar de mig till en annan säng och när jag glimtar på de vita lakanen som jag legat i så är de inte vita längre. De är bajsbruna av allt smink jag haft på ryggen. Sjuksköterskorna tittar på sängen och tittar på mig och tittar på sängen igen. Jag funderar en snabbis på om det är nu jag borde säga att jag inte sminkar ryggen till vardags? Men de frågar ju inte heller. Så jag är tyst.
-Vi ska röntga dig nu, säger Ssk Nr 3.
-……., svara jag
- Du kommer få vätska genom blodet så att det känns som att du kissar på dig, säger hon
-….., säger jag
-Så kommer du höra röster…
-VA!? Kommer jag höra RÖSTER!?, ropar jag ut
-Ja….det är vi som pratar i mikrofon från rummet bredvid…, säger hon, klurandes över min lilla reaktion på kisset och skitstarka reaktion på rösterna. Jag börjar funderar på att berätta att jag jobbar med paranoia och schizofreni, men nej. Jag är tyst.
-Vi ska göra EKG på dig nu, säger Ssk Nr 4.
-Ok, lipar jag fram
-Du får ta av dig på överkroppen då, säger Ssk Nr 4
Så jag gör det. Och sjuksköterskan tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. På mina enormt bemålade bröst. Klyftan är svart. Brösten är skuggade med vitt. Brunkrämen drar ner bröstvårtorna ytterligare någon decimeter. Och vi är bara tysta. Han tittar på mig, den tungt sminkade kvinnan framför honom med konstgjorda lockar som spretar överallt på huvudet, med äckligt långa rödmålade naglar och brunkräm från topp till tå, som sitter där och lipar och tror att hon ska börja höra röster under röntgen. Och jag tittar på honom. Funderandes på om det är nu jag borde säga något om mina teaterkonster och min psykologiska bubbla. Men nej. Jag håller käften.
Så tänker jag på alla störda berättelser jag fått höra av mina läkarvänner. Mannen som kom in med en morot i anus. Kvinnan som trodde hon skulle dö för att hon hade för spänd Bh. Barnet som kom till akuten för att en fluga snuddat hans öga…
Så tänker jag att jag kanske var ganska normal ändå? För en läkare i alla fall. Men såhär, någon vecka efteråt skulle jag vara beredd att lägga några hundringar på att få vara en mygga på väggen under deras fikapaus och höra vad de egentligen sa om kvinnan doppad i brunkräm med konstgjorda bröst.
Idag är jag frisk. Nästan.