Jag har räknat vuxenpoäng sen tonåren.

Nu är det slut på det. Det är inte relevant längre. Meningen “JÖSSES, vad med vuxenpoäng!” är varken kul eller fyndig längre. För jag ÄR vuxen. Detta kan exempelvis bevisas med att jag använder ordet “jösses”.

Vuxna har väl mer eller mindre poäng i den “jag-älskar-att-hata-att-bli-vuxen-ligan“, men vuxen, det är man när man närmar sig 30, snart är färdigutbildad, planerar framtid, frågar sig seriöst om man vill ha barn, ser att elitidrottare är yngre än en själv, sköter sin egen ekonomi och kan se båda sändningarna av Rapport.

Punkten för allt detta “vuxenpoängräknande” kom idag, då jag på eget bevåg inhandlade engelsk konfekt. Detta slår allt, inklusive syrliga karameller.

Jag har idag klivit in i en ny helaccepterad era. Och jag älskar det.