Jag har funderat. Funderat kring varför just jag skulle få sådana skrynkliga fötter och händer? Varför just jag måste känna mig som ett utedass en dag som denna? Varför just jag aldrig kan bli riktigt tillfreds? Varför just jag alltid är så trött? Varför just jag inte har några kakor hemma?
Sen har jag funderat vidare på de bostadslösa i Haiti. Och de svältande i Rwanda. Och krigsoffren i Afganistan Och på barn som dör innan de hunnit börja leva, på ensamhet och på död.
Så ligger jag här och skäms för att jag nästan höll på att önska mig ett vadderat liv utan vardagstristess och väderdepressioner.
För livet, det måste ju vara som absolut mest välmående när man tar sig tid att ligga i sin säng och tjura över totalt värdelösa saker.
För några månader sedan kom jag på att jag ville bli forskningsassistent i USA. Så jag börjar skriva mail till alla professorer som intresserar mig. Till Filadelphia, till Providence, till San Diego, till Florida, till New York…. Och så väntar jag. Och väntar. Och väntar. Men inga svar kommer. Tillsist börjar jag beklaga mig för en vän:
- Amerikanare asså!!! Har de stolpar uppstoppade i sina stjärtar eller vad är det frågan om!? Att man inte kan svara på ett mail från en svensk som kan jobba gratis! Det är ju inte klokt! Uppstoppade, hemska människor. Dryyyyyyyyg attityd, det säger jag bara, DRYYYYYYYYYYYG attityd!!!!
- Men vad skrev du då?, svarar min vän och fortsätter: Ibland kan mail fastna påvägen om man skriver från någon dålig mailadress eller om du skrivit något som kan tolkas fel.
- Jag ha en normal mailadress och det jag skrev var att jag kan jobba gratis under en hel termin! Hur fel kan det tolkas liksom!? fräser jag.
- Ok, så vad skrev du i “subjekt rutan” då? Som överskrift?, undrar min alldeles för tålmodiga vän
- Typ att jag var svensk och kan jobba gratis!, svarar jag
- Du bör nog gå hem och kolla vad du egentligen skrivit Jonna, det där kan ju lätt feltolkas….
Så jag går hem och söker upp dessa mail som jag skrivit till världens främsta forskare inom sina ämnen. Och där står det rakt upp och ned, skrivet av mig, i nyktert tillstånd, med stora feta bokstäver: SWEDISH ASSISTANT FOR FREE!!!
Jag har nu skickat nya mail till dessa människor. Utan “Swedish” utan “for free”, med förhoppning om att mailen nu inte hamnar i deras prostitutionshög.
Idag försökte jag tränga mig före ett litet barn som gick med en minikundvagn i affären. Det resulterade i att jag välte både minivagn och barn.
Man är inte stolt när man ser förödelsen med spridda matvaror, en vält liten kundvagn och en overallklädd 3-åring i mitten. Barnet har dessutom klarat av konsten att tappa sin stövel i fallet mot marken.
Snabbt försöker jag plocka upp flickan från marken och dra upp hennes kundvagn, men flickan verkar vara så förlamad av skräck att hon bara ligger där och vägrar titta på mig.
Psykologen i mig skriker: den lille dissocierar!
Kvinnan i mig kvider: stackars barn, stackars barn, stackars barn!
Självbevarelsedriften stönar: here we go again!
Bitterfittan i mig ropar: spela inte död ungjävel!
Efter 30 sekunder är scenen över, Jonna har bett barn och mor om förlåtelse och skyndat vidare mot godiset.
Jag har inte tränat på en månad. Detta gör att jag kan äta sjukt mycket sötsaker och samtidigt gå ner i vikt, vilket är en livsnjutning i sig för en kvinna med mina mått.
Detta kommer hålla i cirka en vecka till, sen kommer jag att få smaka på min egen kaka, så att säga.
Jag har en ledig dag. Helledig! Det är sällan jag har det. 2 per termin ungefär. Detta är en av dessa. Jag bakar. Eller bakar och bakar. Jag gör en brun sockerkaksdeg och en gul sockerkaksdeg och så blandar jag till en tigerkaka på fingret och äter upp.
Det går inte att beskriva hur mycket andra saker fashinerar under tentaperioder. Det går inte att uttrycka med ord. Men allt, precis allt, är för tillfället roligare.
Jag försöker smöra för Örebros fåglar. Min icke-evidensbaserade studie bygger på att om man ger fåglarna mat under vinter så bajsar dom en inte i huvudet under sommaren. Därför har jag byggt upp en fågelrestaurang på balkongen.
Men inga fåglar kommer. Allt är orört. Det är som att fåglarna börjat med hemkörd mat och mitt lilla hak inte duger, fast jag har extra stora matbollar och redan delat brödet för dem. Bortskämt kallar jag det.
Jag har fetingmycket snor i näsan. Idag när jag snöt mig kom det ut genom ÖGAT! Har detta hänt er? Det har aldrig hänt mig. När jag ska fräsa ut snoret bubblar det alltså upp i ögat - kommer upp till pupillen och rinner sedan ut. Sen svider det och synen blir suddig.
När jag bekantar mig med nya människor är ofta en av mina frågor till dem: Om du var tvungen attt vara med i “talang 2010“, vad skulle du göra då? Jag har aldrig själv haft ett konkret svar på det, men nu har jag. Jag skulle fräsa ut snor med ögonen.
Sitter i Tyskland och pratar med 5 av mina tyska vänner på tyska.
- Gick resan bra Jonna?
- Ja, men det var så hemsk! Så fort vi kom av flyget var det några teenisar som skriker ut att alla låter precis som Hitler! Och det är väl kanske inte det första ni tyskar vill höra av några små turister liksom!
Stämningen förändras avsevärt.
2010 har alltså inte gjort mig till en bättre människa. Inte heller intelligentare, någorlunda inlyssnande eller reflekterande. Jag är fortfarande jag. Flickan med käften full av grodor.
