December. Resornas månad. Jag hatar att resa ensam. Ändå har jag lyckas planera in över 50 timmars allenaresande denna månad.
Dock går det bra om jag får ta med mina leksaker:
Början till en jordgubbsmössa (som jag bara kan sticka på tills jag ska byta färg, då måste jag ha hjälp), bok (Just denna handlar om en briljant föreläsare som just fått reda på att han ska dö i cancer och gör en sista föreläsning - till sina barn), Rubiks kub (vilket jag blivit en jävel på) samt läxor (studera bör man annars dör man…).
Borta från min packlista är nu:
* Kudden (tar sån sjuk plats!)
* Musiken (jag har inte bytt mina 30 låtar på 2 år nu. Så nu skiter jag i Kicki Danielssons vibrationer eller att Veronica Maggio aldrig blir nöjd)
* Matsäck (Det är faktiskt vardagslyx att köpa färdigmat!)
Snart är det januari. Då är det borta bra men hemma bäst som gäller igen.
Vad är det härligaste man kan göra? Jo det är att ligga på soffan med någon man är kär i och äta finfin choklad som man fått av finfina vänner.
Jag börjar alltid med att äta halva. Om jag inte tycker om dem så mycket lägger jag tillbaka dem i skålen. Livsnjutare kallar jag mig själv. Ouppfostrad säger min Mamma.
Får jag lov att presentera; Världens tråkigaste mat
Den här maten har jag ätit någon gång i veckan sedan jag började göra den i 16-års åldern. I över ett decennium har jag skalat morötter och palsternackor för att sedan skära dem i små bitar. Maten är god men så förbannat tråkig att göra att min kreativitet stelnat likt ett skrumpet anus.
Jag är emot halvfabrikat men om någon skulle erbjuda mig färdigskurna rotfruktsbitar skulle jag troligtvis bli deras mest lojala kund.
Jag limma ihop alla trasiga delar med kokande socker, vilket resulterade i en Jonna med brännblåsor på fingrarna skrikandes “Fan, fan, faaaan” samt ett ihoplappat hus. Taket blev asfint. Efter detta tog glasyren slut och ingen orkade göra mer så att det skulle räcka till resterande hus.
Nu är frågan när man får äta upp sitt hus? Ska det stå till julafton? Till Nyår? Till trettondagen? Tills det faller ihop? Någon som har koll?
Så nu kan julen få vara över. Jag har fått min beskärda del. Julbak, julpyssel, julpynt och tända ljus. För det mina damer och herrar, det är livet det, i juletid.
Örebro är staden som planterar krokusar på varenda kulle under våren. Detta är staden som belyser sitt slott med lila strålkastare och byter vanliga gatustenar mot inglasade råttor för konstens skull. På Örebros universitet har man gjutna parkbänkar för 16 000 kronor styck och varje elev som skriver sig i staden får en tusenlapp att handla böcker för. I Örebro står förklädda poliser vid övergångsställ för att ta cyklister som trampar mot rött samtidigt som man sätter dit bilisten som kört 32 km/h istället för 30 km/h.
Man lägger pengar på allt och inget. Vi har Sveriges finaste stadspark men ett anmält och utdömt socionomprogram. Vi har ett vattentorn som har designats som en svamp med ett kafé högst upp men inte tillräckligt nymodiga för att sjukhuset ska journalföra på datorer.
Vi har flashiga fik, pimpade uteställen och trendiga butiker. Pengar, pengar, pengar på ditten och datten. Förutom lite väsentliga saker såsom socionomprogram, journalföring SAMT grusning i 12 minusgrader efter tre dygns snöande. För vem bryr sig om sådana petretesser? Det skulle nog bara bli min blåa armbåge, mitt sönderslagna knä och min självdistans.
Idag fick jag en almenacka i min julkalender. Fin va!? Specialdesignad. Den är bara min,min,min. Det ser man ju.
Det första jag gjorde var att skriva in min födelsedag…
Varför skriver jag upp min födelsedag? Som om jag skulle glömma den? Som att jag en vacker dag i april ska chockas över att det står MIN FÖDELSEDAG!!!!!! över hela almenackssidan.
Jag har sett att andra också gör det. Skriver in sin egen födelsedag. 30-åringar som inte riktigt kommer ihåg personnummret sitt. Festligt.
Detta är inte bara lussebullar utan PERFEKTA lussebullar! Ser ni? Ingen har jäst in i den andre. De ligger där, helt stillsamma på plåten, utan att ha fastnat i någon annan. STORA, gula, fantastiska lussebullar som ligger var och en för sig! På sin plats. Nära varandra men inte på varandra. För detta krävs en oerhörd finess och skicklighet. Den gåvan har jag.
Inatt kom jag hem klockan 04.00 och upptäckte att det var luciadagen! Kom då på en lysande idé om att sätta på mig ett diadem med bollar hängandes i stålvajrar, linda in detta i glitter, sedan linda in mig själv i en vit filt för att sedan lussa för min sambo.
Kl 04.20 skrider en oerhört vacker och stämningsfull luciaJonna in till den djupt sovande sambon. Med ljus i handen och diademkänslerspröt farandes över hela ansiktet chockväcker jag honom genom att framföra natten går tunga fjät, lusselelle, gläns över sjö o strand samt en freestylad dikt för den icke ont anande åhöraren. Sedan vill jag inte mer. Jag börjar nämligen tjura över att han inte applåderat tillräckligt och visar mig uppskattning genom leenden och glada tillrop. Om självaste lucia kommit till mig mitt i natten så hade jag minsan bjudit på lite glögg!
Så kom jag äntligen till Örebromässan där man radar upp sig i ett megastort rum med massor av sprutor, sjukhusklädda, militärklädda, informationslappar och skrikande barn. Allt är lite småkusligt när man tänker efter för vem av oss vet egentligen vad svininfluensan är (än mindre avd den heter på riktigt) och va vaccinet egentligen innehåller.? Men likt alla andra grupper som älskar att följa ledare, anser att det media fokuserar på är absolut viktigt och sant, gör som mobben vill samt känner oro för sjukdomar och död, så står vi nu här för att få en spruta med Oklart innehåll instuckna i oss.
Det är småkusligt, men också väldigt komiskt. Precis när jag kommer in i det lilla sprutstickarbåset inser jag att detta är något att berätta för barnbarnen! Den dagen, 2009, då Farmor vaccinerades i en stor hangarhall i ett masshysteriskt Sverige ihop med miljontals andra individer som även de fruktade det ökända viruset svininfluensan!
Därför börjar jag leta efter min mobilkamera. Så att jag har bevis att visa mina barnbarn. Jag måste ta ett kort då sprutan sticks in i min arm!
- Jonna, säger hon som ska sätta spruta i mig
-Vänta lite, säger jag, letandes efter min mobilkamera
Sprutstickerskan som uppenbarligen inte fått ned sin stress från förra veckans hysteri, höjer rösten
-JONNA!
-Ja,ja…stressar jag och gluttar på de som står bakom mig i kön (vilket är ca 5 personer), som jag anser kan vänta för mina barnbarns skull.
- SÄTT DIG HÄR JONNA!, ropar sprutstickerskan
-Okej då, muttar jag
- Kerstin heter jag, säger hon när jag tillsist sätter mig utan min kamera
-Jonna heter jag, svarar jag trotsigt
-Ja det hoppas jag verkligen, trotsar hon tillbaka
-Ska du ta den eller?, säger jag nu sjuuuukt trotsigt
-Den sitter redan i din arm…svarar hon leendes över att ha vunnit trotsighetsslaget
Och så gick det till. Denna Odramatiska dag då jag fick uppleva världshistoria. Vilket jag definitivt inte kommer att berätta för mina barnbarn.
Har ni noterat mitt kreativa inslag med att sätta titlar på mina senaste inlägg? Fantasin har runnit likt en tonårings kräk efter alldeles för mycket alkohol.
Däremot är jag läckert kreativ då det kommer till misslyckade blomvattningar. Denna lilla blomma blev för lång i stjälken. Därför får den hänga upp och ned i mitt fönster i stället.
Var vänlig notera att jag dessutom sytt en julgardin! Notera däremot inte att jag skitit i att stryka den.
Min vän ser två kritgubbefigurer som jag målat på min skafferidörr:
- Nämen!, utbrister hon och fortsätter, är det ni?!
Så går hon närmare, lutar sig framåt, kisar med ögonen och fortsätter:
- Ja nu ser jag! Det är det ju! Fiint!
….Vad tog hon det på? Hur identifierade hon mig och min sambo? Min sneda tomteluva? Avslöjades det genom våra sätt att bära upp kläderna? Sättet att knyta skosnörena? Teckningen är ca 1 m stor, vad var det hon behövde kisa för att finna?
Jaja, detta är tydligen jag och min sambo. Noga porträtterade på vår skafferidörr.
Min Mormor har sytt en adventskalender till mig! Hon har sytt sen i våras. Dagligen.
Så blev den äntligen färdig. Den sydda adventskalendern med klättrande tomtar av sjukt små korsstygn.
Den hängdes upp på väggen och beundrades. Sen hängde vi upp paket.
Kalendern, som tagit ca 450 timmar för min Mormor att göra, är det man anar längst upp på bilden. Men fin är den. Det kommer vi att se den 24e december då alla adventspaket öppnats och det är dags för kalendern att vila till nästa år.
Man kan aldrig ha för många adventskalendrar. Skam den som inte har någon! Drunkna i dem! Grejen är inte att räkna ned, grejen är att öppna. Barnsligt roligt.
Jul, jul, strålande jul. Är inte jul en trevlig tillställning!? Det tycker jag minsan. Det trevligaste är förberedelserna.
Förberedelse 1 - se till att ha en adventskalender du gillar. D v s någon som gick när du var barn så att du kan minnas tillbaka på dessa glimmande ögonblick, eller rättare sagt snortidiga mornar i soffan i ett iskallt hus med mestadels regn utanför.
Denna ytterst empiriska undersökning har valt Anders Bagge som vän, Anders Bagge som sambo och Mikael Persbrandt samt Martin Stenmarck att knulla. Det blev alltså inte Daniel Westling eller Dregen. Dessa män får jag alltså för mig själv. Närhelst jag verkligen vill flytta in på slottet eller vill bli snoppad av Dregen.
