Jag är i åka-runt -och-vagga-väninnors-bebisar-åldern. Definitivt. Mina biceps är biffigare än någonsin.
Är det i all denna bebisdrive som man själv ska komma på att barn är meningen med livet? Inse sin tillverka-barn- mogna- ålder och sakta men säkert börja massera sina äggstockar? Är det nu man ska ställa sig med väninnornas knytten framför spegeln och föreställa sig att barnet man håller i famnen är ens eget? Är det nu man ska känna sig vis, trygg och erfaren nog att spräckas upp av ett litet huvud mellan benen?
Jag tror att barn är som hundar. De liksom känner rädsla.
Tror ni detta pyttepaket anser mig vara värdig barnproducent?
Det är frågan. Fint att höra att det är någon mer än jag som reagerar över det där med att spräckas upp. Jag har stora problem med att förlika mig med den känslan. Det är lite läskigt också att när man väl börjat tänka över barnfrågan blir man omringad. Barn hit, barn dit. Ahh. Söta och rara! Och det klart att man förstår att det skulle vara det bästa, men jag förstår inte hur man helt plötsligt blir någon man aldrig varit tidigare. Får alot gemensamt med någon man tidigare kräkts på just för att ungarna leker så bra ihop. Eller hur fånigt det kan bli… “Vi ska ha barn, jag är i åttonde (!) veckan. Bebisen är 1,5cm lång. Vill ni inte känna på magen?” VA? Tillåt mig svälja en ferraribil (godis) och känn gärna på min mage sen? Sen får man skämmas över att man tänker att det nog var lite tidigt att berätta om det här…
Comment by Nathalie — November 10, 2009 @ 3:43 pm
Å andra sidan ser du oerhört komfortabel och nöjd ut på bilden trots att barnet ser ut att skrika höga decibel…
Comment by Micael — November 13, 2009 @ 5:51 pm
Det är sant Micael… Jag ser skrämmande bekväm ut..
Comment by Jonna — November 14, 2009 @ 8:23 am
Du kanske har besvarat din egen fråga?
Comment by Micael — November 14, 2009 @ 9:27 am