Jag höll på att bli påkörd av ett tåg för ett tag sedan. Jag cyklade över rälsen med lurar i öronen- kikade upp och såg ett tåg. Bajs, tänkte jag. ……………………………………………………………………………………………………………

……………………………………………………………..är det “bajs” man ska tänka när man tror att man ska dö? Tänk, här har jag alltid gått och trott att livet ska passera i revy eller att det verkligen ska bli klart för en vilka människor som betyder mest för en. Men “bajs”, det har liksom aldrig slagit mig.

Fast en gång höll jag på att drunkna i viktoriafallen. Då rullade faktiskt livet i en jävligt snabb resumé bakom ögonlocket. En gång fick jag för mig att åka på rumpan ned för en svart backe i alperna. När jag bombade ner för branten, halvnaken (eftersom kläderna åkt av i farten), blodig (eftersom hård snö är sjukt repig) och andnödig (med käften fylld av repig snö); tänkte jag enbart på människorna jag riktigt och helhjärtat älskade.

Så nu. Tredje gången gillt. När tåget far emot mig; finns det tydligen bara ett sätt kvar. Och det är “bajs“.

Jag överlevde.