Min vän tycker inte att jag ska be till Gud om att få vinna melodikrysset. Han tycker inte det är vettigt.  Jag tycker min vän stör mig i min bön och i min 2000-talistiska Gudssyn där man lever i ett “Ge och Ta- förhållande” med Gud.

Jag tycker jag ber som alla andra: man ber om saker man vill ha; typ ett hus, mer lycka/frid/närhet till Gud/kärlek, ett jobb, studier ELLER en melodikryssklocka. Efter det tackar man Gud för saker man redan fått och sen är man färdig. Eventuellt tränar man sin sångröst genom lite lovsång eller sitter en stund med slutna ögon för att man är så förbannat trött.

Så tycker inte han att jag är vettig! Jag ger ju också! Typ. Jag har en Jesustavla i bokhyllan. Så har jag ju många biblar. Så har jag kors runt halsen ibland (i alla fall för några år sen hade jag ett), så säger jag ja när folk frågar om jag är kristen.

Jag är vettig! Jag är ju precis som alla andra. Och Gud har ju säkert sett min kamp för melodikryssets åtråvärda klocka. Och därför fortsätter jag att be:

Min fader (eller oavsett kön), du som är i himlen (eller vart du nu är egentligen).

Låt ditt namn bli helgat (…helgat…? Typ förheligat eller?).

Låt ditt rike komma (om man får kul).

Låt din vilja ske (och gärna min också), på jorden så som i himlen .

Ge oss idag det bröd vi behöver (fast please låt mig inte gå upp i vikt).

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi

har förlåtit dem som står i skuld till oss(fast inte ifall andra har gjort nått skitdumt för jag är inte GUD!).

Och utsätt oss inte för prövning (utan visa vad du går för!),

utan rädda oss från det onda.

Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet (dvs om jag vinner melodikrysset på lördag).

Amen