För 3 1/2 år sen kom jag in på psykologlinjen. Bland det första jag gjorde var att ringa upp en vän och be henne hålla koll på mig. Jag bad henne och slå mig på käften om jag skulle ändra min dresscode till hej-jag-är psykolog-av -yngre-generationenkläder.

Det finns sådana kläder. I alla yrken.

- Hej jag är lärare och kollar aldrig hur jeansen sitter baktill när jag köper jeans.

- Hej jag är jurist och bär åtsittande dress.

- Hej jag är socionom och har alldeles för stora myskoftor.

- Hej jag är konstnär och blandar färger och mönster preciiiiiis som jag vill!

- Hej jag är journalist och jag glömmer alltid att min skjortstorlek egentligen är större än den jag sen köper.

- Hej jag jobbar på bank och klär mig så tråkigt strikt att människor dör runt omkring mig.

- Hej jag är ekonom och har klackar jag aldrig klarar av att gå i.

Och så har vi psykologerna. De yngre. De som aldrig vill sticka ut men ändå visa lite “finess”. Den äldre generationen kör på mönstrade kläder och stora smycken. Den yngre kör på mörka kläder med färgglad detalj. Lite “käckt” sådär. “Läckert”. “Festligt”…

Min dresscodeansvarige och jag har tappat kontakten. Vi har inte hörts under ett par år. Men idag ringer hon. En helt vanlig torsdag. Hon skiter i artighetsfraserna:

- Hejdu! Jag tar mitt ansvar nu! Titta ner och säg vad du har på dig!

Jag står där med mobilen. Stelnar till. Titta ner på dagens outfit och skriker rakt ut i universitetets korridor:

- MEN HELVETES JÄVLARS SATSKIT!!!

- Jag måste alltså komma ner….?, viskar min vän.

Och ja du Anna, det måste du. Nu är det hög tid att ta sig ner från Norrland för en fet bitchslappning.