Jag för ett krig mot mina blomflugor: Eller bananflugor. Eller vad de nu är för små äckel som fördärvar mitt vardagsliv. Är de inte fler i år än vad de brukar vara?
Jag har testat dödarspray för hundralappar. Jag har försökt bjuda på vin. Jag har blandat honung o diskmedel o ättika. Jag har mosat dem med handklappar och spolat dem i vatten. Aber nicht. Äckelpäcklen är och förblir kvar.
All denna kamp medan mina små raringar fryser stjärtarna av sig på balkongen. Och väntar och väntar och väntar på att snart få komma in i värmen igen.
Jag är med i Amelias RAM-panel. De gör statistiska undersökningar. Oftast är det hur man uppfattar reklam i deras tidning. Idag kom en ny slags undersökning:
Vilken av följande män, skulle du vilja ha sex med?
Sen spaltas 50 svenska män.
Jag tittar på namnen och funderar på hur många av dessa kändisar som jag skulle vilja suga av. Eller penetreras av. Eller slickas upp av. Hmmmm. Vem, vem, vem? Christer Fuglesang? Nej. Markus Birro? Icke. Björn Gustavsson? Nicht. Jag är helt enkelt så vansinnigt galen att jag inte vill ha sex med någon av dessa män! Jag klickar inte i någon, utan försöker gå vidare i testet:
Du har inte valt dina män!
Men jag vill ju inte!, skriker jag till testet. Men jag vill ju ha mina poäng som man får av slutfört test. Jag samlar ju till 1500poängs-filten… Försöker klicka vidare igen:
Du har inte valt dina män! Du har inte valt dina män! Du har inte valt dina män!
Men Herregud! Inte ens “man” utan “män”! Nu måste jag ha gruppsex med kändisarna också! Mina frikort (Batman och Johnny Depp i public enemies fast 20 år yngre) finns ju inte med! JAG VILL INTE HA SEX! JAG VILL HA MINA POÄNG!
Tillsist bestämmer jag mig för att kanske kunna ge Dregen en liten puss, för att han verkar ju trevlig. Jordnära liksom. Det såg jag minsann i “Berg flyttar in“.
Då kommer nästa fråga.
Vilken av följande män, skulle du vilja leva med?
Men SHIT vad trist jag måste vara! Som INTE VILL leva med Fredrik Reinfeldt eller Zlatan. Men jag vill ju ha mina poäng! Ok….., Daniel Westling då. Han bor ju rätt fint nu.. Stort. Kommer få mitt eget rum. Klickar vidare:
Vilken av följande män, skulle du vilja ha som kompis?
Klickar i alla 50.
Testet är nu slut, tack för din medverkan.
………inga poäng! De har lurat mig! Här har jag legat runt och flyttat in och inte en endaste pyttepoäng!!!! Blir så förbannad.
Mitt och alla andra sextokiga kvinnors resultat ska presenteras i amelia i kommande nummer. Ska bli spännande. Verkligen. För ingen kan väl komma på tanken att man kanske inte vill pippa kändis? Eller tänker jag skevt nu? Som bara vill bo och tralla runt med någon jag älskar? Fast det måste ju vara en galen tanke. För det alternativet finns ju inte.
Hösten är här och Martina vill börja med handarbete, eller snarare börja om. Hon har broderat på en julgransmatta sen förra året som hon nu hoppas få klar med hjälp av handarbetesfantasten och virkgraffiti-konstnären
Idag har P3smorgonpasset haft en gäst som kan virka. I en timme lärde sig programledarna att virka och knyppla och sticka och sy.
Jag trodde botten var nådd när radio tar in kockar som lagar mat. Kan det bli sämre radio? Jo det kunde det visst. Det händer när man ber en fnittrig tjej komma och virka grytlappar i direktsänd radio.
Jag hade betalat för att få vara med under brainstormingsmötet där morgonpassets ansvariga bestämde att virkning DET är något att satsa på!
- Hörru Benny vem ska vara morgondagens gäst i morgonpasset?
- Jaaaadu, vi kan väl ha någon känd människa som presterat något?
- Neeeeeeej. Å fy vad Okreativt! Tråkigt! Trist! Vanligt! Normalt! Skärp dig Benny!
- Ok ok…Vi kan väl göra något crazy..typ ha morgongympa i direktsändning!
- Men Benny det hade vi ju förra veckan!
- Just det, just det. Då kanske programledarna kan sitta och jämföra bilder på sina husdjur!?
- Men det gör dom ju varje morgon Benny! Och det håller bara en timme om dagen, sen tröttnar lyssnarna. Vi måste ha något skiiitintressant!
- ………………….(Benny tänker). NU VET JAG! Vi bjuder in nån som kan VIRKA! Så får hon liksom…bara göra det….i radio..
- JAAAAAAAAAAAAA! Shit vad bra, intressant och kul!
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.
Onsdag går jag ut och vankar.
Torsdag sitter jag i tankar.
Fredag gör jag vad jag vill.
Lördag stundar helgen till.
Och när det är helg, dåååå kommer man först igång! Lördag och söndag. Veckans hets. Här ska städas och putsas och läsas och njutas och lagas mat och träna och träffa vänner och resa och sova länge och morgonpromeneras och plugga igen det man missat i veckan och sättas in kort i album och vattna blommor och göras matlådor och rensas avlopp och shoppa och lyssna på svensktoppen och göra matlista och skruva upp lampor och borras och tändas ljus och gå på fest och tvätta kläder och följa fotbollsmatcher och diska och filas naglar och ringas till vänner och göra teater audition och klaga på tidningsprenumerationer och yogas och vara barnvakt och baka och rensa i bokhyllan och struktureras i pärmar och lösas melodikryss och sortera i garderoben och firas födelsedagar och betalas räkningar och skickas kort och sälja saker på blocket och skicka iväg saker man sålt på tradera och gå till kyrkan och kolla in museums öppetider och se bio och boka biljetter till teater och sticka halsduk och plantera om blommor och…ja sen är helgen slut. Då är det äntligen vardagsvila igen och den visan går igen:
Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.
Borde eventuellt göra något vettigt med mitt liv. Men det är skitsvårt när elgiganten har provexemplar av sina massagestolar. Idag gick jag till elgiganten enbart för att få sitta nån timme i deras stolar. Här kan man sitta och mysa och pysa och rysa så länge man vill. Det är gratis! Man blir lite som en uppvisningsapa som sitter och fånflinar mot förbipaserande kunder och de anställda i kassan mittemot stolarna.
Förra gången jag var där fanns bara två prototyper. Idag fanns det TRE! Måntro att dagen blev lyckad.
För 3 1/2 år sen kom jag in på psykologlinjen. Bland det första jag gjorde var att ringa upp en vän och be henne hålla koll på mig. Jag bad henne och slå mig på käften om jag skulle ändra min dresscode till hej-jag-är psykolog-av -yngre-generationenkläder.
Det finns sådana kläder. I alla yrken.
- Hej jag är lärare och kollar aldrig hur jeansen sitter baktill när jag köper jeans.
- Hej jag är jurist och bär åtsittande dress.
- Hej jag är socionom och har alldeles för stora myskoftor.
- Hej jag är konstnär och blandar färger och mönster preciiiiiis som jag vill!
- Hej jag är journalist och jag glömmer alltid att min skjortstorlek egentligen är större än den jag sen köper.
- Hej jag jobbar på bank och klär mig så tråkigt strikt att människor dör runt omkring mig.
- Hej jag är ekonom och har klackar jag aldrig klarar av att gå i.
Och så har vi psykologerna. De yngre. De som aldrig vill sticka ut men ändå visa lite “finess”. Den äldre generationen kör på mönstrade kläder och stora smycken. Den yngre kör på mörka kläder med färgglad detalj. Lite “käckt” sådär. “Läckert”. “Festligt”…
Min dresscodeansvarige och jag har tappat kontakten. Vi har inte hörts under ett par år. Men idag ringer hon. En helt vanlig torsdag. Hon skiter i artighetsfraserna:
- Hejdu! Jag tar mitt ansvar nu! Titta ner och säg vad du har på dig!
Jag står där med mobilen. Stelnar till. Titta ner på dagens outfit och skriker rakt ut i universitetets korridor:
- MEN HELVETES JÄVLARS SATSKIT!!!
- Jag måste alltså komma ner….?, viskar min vän.
Och ja du Anna, det måste du. Nu är det hög tid att ta sig ner från Norrland för en fet bitchslappning.
Min vän tycker inte att jag ska be till Gud om att få vinna melodikrysset. Han tycker inte det är vettigt. Jag tycker min vän stör mig i min bön och i min 2000-talistiska Gudssyn där man lever i ett “Ge och Ta- förhållande” med Gud.
Jag tycker jag ber som alla andra: man ber om saker man vill ha; typ ett hus, mer lycka/frid/närhet till Gud/kärlek, ett jobb, studier ELLER en melodikryssklocka. Efter det tackar man Gud för saker man redan fått och sen är man färdig. Eventuellt tränar man sin sångröst genom lite lovsång eller sitter en stund med slutna ögon för att man är så förbannat trött.
Så tycker inte han att jag är vettig! Jag ger ju också! Typ. Jag har en Jesustavla i bokhyllan. Så har jag ju många biblar. Så har jag kors runt halsen ibland (i alla fall för några år sen hade jag ett), så säger jag ja när folk frågar om jag är kristen.
Jag är vettig! Jag är ju precis som alla andra. Och Gud har ju säkert sett min kamp för melodikryssets åtråvärda klocka. Och därför fortsätter jag att be:
Min fader (eller oavsett kön), du som är i himlen (eller vart du nu är egentligen).
Låt ditt namn bli helgat (…helgat…? Typ förheligat eller?).
Låt ditt rike komma (om man får kul).
Låt din vilja ske (och gärna min också), på jorden så som i himlen .
Ge oss idag det bröd vi behöver (fast please låt mig inte gå upp i vikt).
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi
har förlåtit dem som står i skuld till oss(fast inte ifall andra har gjort nått skitdumt för jag är inte GUD!).
Och utsätt oss inte för prövning (utan visa vad du går för!),
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet (dvs om jag vinner melodikrysset på lördag).
Idag har jag gått promenad i ett mysigt och sovande Örebro- gått in till ett pyttelitet trähus med en bagare i bagarmössa och köpt en påse småfrallor.
Idag har jag ätit långfrukost i glada vänners lag med sylt och pressad juice, flingor och smörgåsar, smoothie och hemmabakat knäckebröd, grönsaker och keso, honung och gräddost…..
Idag har jag löst HELA melodikrysset.
Idag har jag suttit och känt mig fransk på ett petit café med minibakelser, läderfåtöljer, espresso, handgjorda praliner, öppen eld och Edith Piaf i bakgrunden.
Idag har jag tagit ett skumbad.
Idag har jag fått massage.
så idag vid 14-tiden däckade jag av alla ansträngande mysigheter och sov till 18.
Sitter och pratar med en nybliven mamma medan jag klappar hennes 2-dagars bebis på den lilla hjässan.
- Gjorde det ont eller, undrar jag (och hoppas på något stört sätt att hon ska svara nej).
- Ja, sista timmen var riktigt kämpig, svarar hon.
-Mmm, nickar jag förstående (utan att ens kunna vara i närheten av att förstå).
- Han var lite gullig när han kom, föddes liksom med utsträckt hand, som en flygande liten stålman, ler hon.
- What! Så typ armen var BREDVID skallen när du tryckte ut honom!, halvskriker jag.
- Ja! Som att han verkligen var redo för livet, myser den nyblivna mamman vidare.
- IIIIIIIIIIIIIIHHH! DET MÅSTE JU GJORT SKIIIIIIT ONT!, utbrister jag skrikande.
-Ja…jo…..fast det gjorde faktiskt ganska ont ändå…, förklarar den lite mer intelligenta i dramat.
-Mhm, suckar jag och klurar vidare på HUR ont det egentligen gör när man ska trycka ut ett huvud PLUS arm. SAMTIDIGT.
Hjälp vad varje kvinna borde få praoa vid en förlossning innan man själv bestämmer sig för att fylla ugnen… Så att man på något sätt bara har en aning om vad som egentligen pågår. För hjälp vad jag inte har alla hästar hemma i det stallet…
Några gamla vänner ringer och meddelar att de kommer på besök under helgen. De är sådana vänner man delar inredningsdetaljer med och där man stylar med sina husliga sidor. Jag bestämmer mig för att baka…
5 timmar senare har jag glömt krusbärspajen i ugnen, valt fel mjöl till brödet och glömt at ha pappersformar då jag hällt i muffinssmeten i min muffinsform gjord av stål…
Så här står jag… Med en cancerpaj, ankdödar-bröd och muffins man får skopa direkt från form.
Jag lyckades ta bort en handfull med kommentarer som hälsade mig välkommen tillbaka. Tack! Blir varm i hjärtat. Det är inte av grinighet era fina kommentarer försvann, utan p g a teknisktintresse (som aldrig existerat) blandat med mina kunskaper i det engelska språket.
-Hallåååå, skriker jag ännu käckare från vardagsrummet samtidigt som jag försöker kklura ut vem av jehovas, radiotjänst eller brevbäraren som nu börjat slita upp dörrar hos folk.
Jag går ut i hallen och ser en medelåldersman som är fullt upptagen av att snöra av sig skorna i min hall.
-Hej hej…, säger jag lite långsamt klurigt så att han ska fatta att allt inte står riktigt rätt till.
-Hej hej, svarar han glatt.
-Jahadu…., säger jag och börjar minnas tillbaka på alla mina forna kombos som låst dörren såfort de kommit innanför den. Det kanske är läge att börja med det?
-Jag är Jannes kompis!, säger den medelåldersmannen
-Jahadu…., upprepar jag mig och kommer snabbt på det komiska i att inte upplysa honom i att det inte finns någon Janne i denna lägenhet.
-Mmm, nickar mannen och börjar titta sig runt.
-Mmm, svarar jag och tycker att detta är ju förbannat intressant och bestämmer mig för att aldrig mer låsa min dörr.
Vi glor på varandra.
-…….Janne är inte här va?, responderar mannen på mina ryckiga mungipor.
-Nej, det finns ingen Janne här, nickar jag lugnt-psykologiskt och hollywoooddramatiskt.
Mannen backar då ut i slowmotion upprepandes förlåt,förlåt,förlåt för att sedan smälla igen dörren. 1 minut senare skäller han ut Janne för dennes kassa vägbeskrivning från andra sidan väggen. Jag är råtillfredställd. This is Örebro goes drama.
