Jag äter frukost på sängen 3 dagar i veckan. Bland det osexigaste, omysigaste, onjutbra som finns är frukost på sängen. I alla fall för mig. Ätandet mellan täcken och kuddar innebär att jag ska träna 2-3 timmar senare och att morgonen är så tidig att jag inte orkar sitta, därav intagandet i sängen. Så där ligger jag, innan tuppen hunnit gala och balanserar min yougurtskål mellan låren medan jag tappar ägg på magen. Rummet är mörkt, kallt och luktar fis. Kroppen är darrig, gyttjig i ögonen och vansinnigt sur över att tvingas i mat innan träning. Sen somnar jag igen, oftast på min frukost, för att sedan vakna framåt kl 8 och ta mig till träningen.

Framåt kl.10 kommer jag hem och tvingas städa min säng eller byta lakan.

Romantiska frukostar i sängen slängs även dem i tunnan. För vad är det romantiska? Svårt att sitta, smuligt och hemskt. Det är en myt att det ska vara fint och lyxigt. Något som någon lurat i någon, på samma sätt som att jeans är sköna eller att kaffe bör drickas i glas så man skållar sönder fingrarna.

Frukost i sängen suger.