Den har florerat en hel del, men den måste få florera lite här också. Smälter mitt hjärta.

Glad (svensk)sommar.

Om två veckor är det semester som gäller. Då blir det bullar, böcker och bad!

En gång hade jag en föreläsare som var existentiell psykolog. Han sa att människor sällan tänker efter vad de vill göra med sina liv. Med tanke på att varje människa kanske bara har ett liv här på jorden så är ju det lite tragiskt att vi springer runt som förvirrade hönor i världen istället för att ägna EN dag åt att sätta sig ner och spalta upp:

* Vad vill jag göra i mitt liv?

* Vad drömmer jag om?

* Vad vill jag åstadkomma?

* Vad vill jag fortsätta med i mitt liv - Vad gör mig lycklig?

* Vad vill jag upphöra med att göra i mitt liv - vad gör mig olycklig?

* Vilka människor vill jag umgås mer med i mitt liv och vilka tar energi från mig?

Under tre veckor har jag nu planerat att sitta ner och verkligen skriva upp detta. Inte göra ett schema för dagen eller en plan för veckan, utan ett mål med livet. Mitt liv. Men det händer inte. Jag sover hellre lite längre på morgonen och duschar lite längre på kvällen. Men snart ska jag ta tag i det och berätta för mig själv vad jag verkligen skulle vilja göra; för att sedan göra det.

Igår kom jag fram till hur sött mitt lillfinger är. Som ett litet barns långfinger. Jag har inte tänkt på det förut. Kul att man kan hitta nya saker på sig själv, som alltid varit med liksom.

Titta vad sött det är:

När jag var 10 spelade jag “Nu grönskar det i dalens famn” på orgeln i kyrkan under skolavslutningen.

När jag var 11 år spelade jag “Nu grönskar det i dalens famn” på ett elpiano i en park under skolavslutningen.

När jag var 12 år sjöng jag “Nu grönskar det i dalens famn” i klassrummet under skolavslutningen.

Detta är inte jag. Tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr, tyvärr.

Bland det roligaste jag vet är tanken på min vän som pruttade sin nyblivna pojkvän i skrevet då hon somnade liggandes i skedställning. Jag kan skratta mig till sömns av detta. Det skulle aldrig hända mig, Tills i förrgår, då jag vaknade av mitt eget pruttande. På Gotlandsfärjan.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Detta är sommarens senaste inköp. Nästrimmer. Egentligen trodde jag inte att det fanns så mycket näshår i mon nos, men tyckte ändå det var roligt med en nästrimmer.

Nu har jag haft renrakad näsa i 5 dagar. Denna har blivit som södra länken för flugor, mygg och knott. Sällan har så många djur hittat upp i mina näsgångar. En fluga drogs upp så långt att den kom ut genom munnen.

Det finns en poäng med näshår…

Örebro är…inte världens bästa sommarstad. Detta märker jag när jag tvångsmässigt måste spela detta youtubeklipp flera gånger varje dag, för att få in ett uns av sommarstämning i min kvalmiga lägenhet:

Mitt liv består av matlådor. Dessa värmes i micro. Under 5 år har jag funderat på varför människor värmer upp sin matlådemat med lock på? Människorna tar av locken men lägger dem sedan snett på sin låda och sedan skjutes detta in i micron.  Varför detta lock? Är det för att det inte ska explodera mat i mickron? För då är det ju dumt att ta av locket över huvudtaget. Är man rädd för att baciller ska komma från mickrons tak? Är det för att värmen ska fördela sig jämt på något sätt? För det gör det ju inte ändå…

Så varför micrar man sitt matlådelock? Någon? Svara!

Tvdeckare och smågodis i all ära, men igår testade jag radio och bär istället. Fantastiskt.

Lyssnade på Eva Gabrielsson och på Lars Winnerbäck.

Sedan bakades det scones som intogs på madrasser på golvet lyssnandes på Alex Schulman och Per Holknekt.

Detta mina vänner är mysigt. Testa.

Jag har köpt persikor som ser ut som donuts.

Länge leve genmanipulationen!

Midsommarafton spenderades på brygga ätandes baguette. Så fort jag prasslade med pappret runt min baguette börjar fåglar strömma till. Änder börjar prata med varandra, småfåglar burrar upp sig av lycka, fiskmåsarna kan inte stå still. Så samlas det en hög av fåglar under bryggan. Spända av förväntan kring hur mycket av bröd jag egentligen ska vräka i mig helt på egen hand.

Jag börjar prata med dem. Gulla med dem med min alldeles speciella jonna-pratar-med-bebis-röst. Fråga änderna vart de har sina fruar. Frågar fiskmåsarna om de verkligen är fiskmåsar eller någon helt annan sort? Ber att de inte ska bajsa på mig och att de inte ska böja tjafsa nu när jag ska slänga baguette på dem.

Så börjar jag slänga bröd och livet känns töntigt fulländat på något sätt.

Fåglarna blir fler och fler, börjar flyga i allt mer oestetiska figurer över mitt huvud och skriker sig hesa av denna baguetteorgasm. Och mitt i allt detta står jag - skitlycklig över att än en gång gjort skillnad på djur och djur. För: luftens råttor skola matas och kelas med ty detta ger livet mening, markens råttor skola dö.

När jag var liten ville jag bli vuxen. Jag har alltid velat vara vuxen. Alltid. Så länge jag kommer ihåg.

Människor gjorde mig ofta uppmärksam på att jag skulle ångra mig då jag väl var vuxen. Då skulle jag längta tillbaka till min barndom igen! Till min ungdoms dagar. Men det gör jag inte.

Jag njuter av att få laga den mat jag vill.

Jag uppskattar till 1000 att få äta när jag vill…

…och hur mycket sötsaker jag vill.

Det spritter i mig när jag tänker på att jag får åka vart jag vill när jag vill…

…och det pirrar i hela min kropp när jag får bära runt småsmå bebisar som kommit från finfina vänner.

Jag kan till och med finna det blåa under ögonen spännande.

Jag fullkomligt älskar att vara vuxen.

Jag gillar Facebook.

Jag älskar födelsedagar.

Men är inte det absolut mest Opersonliga som finns alla dessa grattishälsningar man skickar till människor som fyller år? Dessa är ju så tråkiga att man får kalla ilningar över kroppen. 350 “grattis!”-comments på sin födelsedag, är det värt något? Tänk om EN av dem hade kommit ihåg födelsedagen utan att ha läst i påminnelserutan på facebook och skickat ett kort istället. Det hade varit mer värdefullt än alla de 350 kommentarerna. Detta inkluderar även jul, påsk samt midsommar. Fy tusan vad trist Facebook kan bli! Mer kort med frimärken på åt folket!

Jag har stulit smultronplantor från de Gotländska skogarna.

Sen har jag planterat dem på min balkong. Gottat mig åt min konstnärliga och ekonomiska talang.

Sen har jag plockat liljekonvaljer. I mängder. Och gottat mig åt min kreativa och ekonomiska talang.

Efter allt detta pyssel svänger jag sedan förbi en blomsterbutik för att köpa en billig blomma till en kruka som jag hittat hemma hos mina föräldrar. Billig ska blomman vara för jag är ju så vansinnigt ekonomisk.

Jag hittar en blomma för 58 kronor. En pelargon. Dom blommorna är bra; de håller nämligen i åratal; även hos mig.

Sen går jag förbi några pioner och tänker: “Snittblommor, vad trevligt!”. Jag plockar på mig några stycken. “De kan ju bara kosta en tiokrona styck typ”, tänker jag. Och det är jag ju värd. För jag har minsann sett att smultronplantor kostar 25kronor/planta och att liljekonvaljerna är snuskigt dyra. Fatta vad jag har tjänat pengar!

Den trevlige expediten slår in mina pioner noggrant. Han förklarar hur jag ska snitta dem för bästa möjliga hållbarhet och ger mig tips om pelargonskötsel. Jag bara ler och tänker på hur vansinnigt ekonomisk jag är.

- Det blir 548 kronor, ler expediten.

-…va?, får jag fram. Medan händerna börjar knyta sig och tungan trycks mot gomen.

- Ja, för pelargon 58 kronor och pioner 49 kronor/styck. Det blir 548 kronor, ler expediten vidare.

Min tunga börjar nu att hetsa fram och tillbaka över min tandrad. Mina tankar flyr iväg på fikarast. Min kropp börjar gunga från sida till sida.

- Jaha, då blir det VISA-kortet då… trycker jag fram.

Sen går jag därifrån. med några sketna pioner och en pelargon. Funderandes över varför jag inte bara garvade åt situationen och lämnade tillbaka de inslagna blommorna? Eller bad om ursäkt och sen lämnade tillbaka de inslagna blommorna? Eller skämdes och sen lämnade tillbaka de inslagna blommorna? Men det gjorde jag inte. Jag log, betalade med månadens matpengar och straffas nu dagligen av små feta blomkulor som hånler från sin vas.

Har ni fått höra att det ni gör aldrig är tillräckligt?

Som Vegetarian får jag ofta höra: “Men du äter ju godis!? Men du har ju läderskor!? Men du har ju mascara!? Det finns ju djur i det!”

Som kristen får jag ofta höra: “Men du svär ju? Men du är ju sambo!? Men du dricker ju sprit!?”

Detta, har jag märkt, drabbar de flesta. Så fort man tar beslut A tycker andra människor att man också borde ha tagit beslut B, C, D, E och F…   Varför kan man inte bara nöja sig med det beslut som en människa tagit utan att direkt påpeka alla fel som man kan komma på inom samma kategori?

Igår såg jag Victoria och Daniels bröllop där det var eko-tänk, dvs alla blommor var ekologiska, raketer fick inte skjutas upp för miljöns skull och maten var till stor del odlad i Sverige. Fint med Eko tänkte jag. Tills det kommer 21 Jas-gripen i en liten söt formation flygande över brudparet. Jas-gripen ville också fira kärleken tydligen. TJUGOEN STYCKEN! Hade dom lämnat ett av dessa plan på marken hade fyrverkerierna kunnat flöda och blommorna varit så ogräsbekämpade att alla löss dött på en mils radie!

Sen kommer jag på mig själv med att tänka precis så som jag har stört mig så mycket på! För brudparet har gjort A, B och C. Ekologiska blommor, Inga fyrverkerier, Svensk mat. De har gjort vad de kunnat. För vem tusan skulle kunna hindra 21 Jas-gripen om de vill flyga en liten bröllopsrutt?

Idag är jag bjuden på fest. Klockan 19.oo. Men jag vet inte om jag hinner gå. Hela jag sitter nämligen superklistrad framför Tv.n. Kär, lipig, känslosam och tacksam över att jag själv aldrig kommer ha ett kronprinsessbröllop.

Snart ska jag ringa min Mormor för att dela detta känslosamma ögonblick.

Saker jag vill fråga henne:

* Var inte jag lite lite lite lik Victoria när hon var en vanlig dassig tonåring med fula kläder, runt ansikte och helt fel frisyr?

* Exakt när förvandlades Victoria till den puma som hon är idag? Hon är så snygg att jag ramlar av stolen och lipar ännu mer i ren avundsjuka.

* Vem sa först att den älskade den andre och hur har de pratat om att gå vidare i sin relation? Snacka om att ta ett stort beslut för Daniel. Hur gör man valet att aldrig kunna ge sina barn en normal uppväxt, att alltid stå i skuggan av sin fru och att i all framtid vara igenkänd och påpassad? Hur tusan tar man ett sådant beslut? Jag har svårt att välja kläder på morgonen…

* Hur tänkte Daniel när de låg för första gången? Det måste ju ha slagit honom att “JAG LIGGER MED KRONPRINSESSAN!!!!!”, “JAG LIGGER MED KRONPRINSESSAN!!!!!”, “JAG LIGGER MED KRONPRINSESSAN!!!!!” Eller?

* Ringde Daniel sina föräldrar innan han förlovade sig och hörde om hans päron tyckte det var OK att de från denna stund alltid skulle vara bevakade och alltid känna ett uns av panik och overklighet genom att bli Farmor och Farfar till Sveriges nye regent?

Jag kommer också dela min avundsjuka:

* Hur coolt är det inte att vara gift med en personlig tränare?

* Hur coolt är det inte att klä sig i balklänning utan att känna sig fruktansvärt töntig?

* Hur coolt är det inte att ha en egen stylist så att man blir superassnygg?

Min Mormor kommer inte att kunna svara på ett skit. Men det känns bra att dela med en tant, denna tanternas dag.

Saker jag beslutat mig för idag:

- Bli katthemsjour, dvs ta in föräldralösa kattungar i mitt hem.

- Bli jourfamilj (kan man vara familj på en person?).

- Måla alla kubbar i mitt kubb med personliga ansikten efter kända människor.

- Lära mig virka sköldpaddor.

- Skaffa hund.

Saker jag beslutat mig för att inte verkställa:

- Bli katthemsjour, dvs ta in föräldralösa kattungar i mitt hem.

- Bli jourfamilj.

- Måla alla kubbar i mitt kubb med personliga ansikten efter kända människor.

- Lära mig virka sköldpaddor.

- Skaffa hund.

Dagen har varit allt annat än effektiv.

När jag gifter mig vill jag också skapa en design som ska säljas på allt och överallt i hela Sverige. Gärna med ett fotoshopat foto på mig (och eventuellt brudgummen).

Victorias Och Daniels design är snygg! Men jag kan inte köpa den. Något i mig fetingvägrar att köpa varor gjorda speciellt för att en speciell människa ska gifta sig. Jag klarar inte ens av att köpa de blåa mazarinerna.

80 åriga människor som älskar monarki och läser skvallriga damtidningar köper dessa saker. Inte jag. Fast de är grymt fina! Speciellt kopparna. Tänk att ha en liten prinsesskopp i sin sommarstuga på landet och minnas tillbaka till 2010 (som hittills inte varit speciellt exotic och därför skulle kanske en kopp kunna liva upp..)

Inte ens kaffet kan jag köpa. För man kan ju inte köpa kaffet bara för att det har små kronor på framsidan! Eller?

Om man köper en duk så kanske det inte blir så uppenbart att man köpt “kronprinsessans design”. Då kanske det bara känns som en trevlig liten linneduk där ingen vet att jag är prinsessnörd förutom jag själv?

Jag är splittrad. Oerhört splittrad.

Som jag väntat! Letat och tittat och sökt och kikat. För visst är det dags nu? För alla bebisdjur. Hundvalpar, kattungar, småfåglar och kalvar. Men jag har inte sett några. Förrän idag! Idag såg jag äntligen att våren kommit även till djurvärlden. Och detta med bravur! En liten andkvinna har nämligen fått för sig att föda sina småttingar i en blomsterkruka på Örebro slott:

And.

And på ägg.

And med bebis!

Detta mina vänner, är livet.